Lille Jonatan har en ond ande inom sig många nätter. Denna ande får honom att överfalla sin mor i hennes säng och - fortfarande sovande - försöka dra loss alla hennes hår, strå efter strå eller ibland i större mängder.
När hon försöker hindra detta, blir han arg, olycklig och ibland närmaste hjärtekrossad. Denna längtan efter närhet sitter djupt, säkert grundad under tiden innan han - egentligen - föddes. (Dvs efter närmast efter 1 november 2010).
I morse vaknade han extratidigf efter en sådan nattmangling och ville stiga upp. Klockan var då 5.23. Så då gick han och pappa upp.
Då blir man trött. I bilen på vägen till stranden - föräldrarnas favorit på söndagarna - somnade Jonatan som en sten. Som klubbad.
Det vackra havet - som, i lä för västanstormen, nätt och jämt krusades - rörde honom inte i ryggen.
Sova var enda tänkbara.
Lika sovande var han när mamma tittade runt hörnet på ett betydligt blåsigare hav på andra sidan Revhaken för att få en glimt av den sol som i detta ögonblick behagade skina ner över Hanöbukten.
Hemma igen. Varmare och mindre blåsigt. Då öppnades Jonatans ögon igen och andra halvlek började.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar