Young BollHand

När Jacks pappa var ung, var han förtjust i Karl Mays vildavästerböcker. Det är där man möter den ädle indianen Winnetou, men även hjältar som Old Shatterhand oxh Old Firehand.
 (Konstigt nog visar det sig alltid att alla, utom möjligen indianerna, ursprungligen är från Tyskland.)
 Jack däremot tränar nu till att bli Old BollHand.

 Än så länge är han dock nog snarare Young BollHand.
 Men i vilket fall sim helst är han förtjust i att träna handboll varje lördag. Nästan lika förtjust som i att hårdgranska varje match - inte bara med Sverige alltså - i det VM som just nu pågår.

 Här en stilstudie.

 Bollen är Jacks bästa vän. Och vice versa.

 Än så länge kan dom dock inte läsa varandras tankar.

 Jack tränar handboll hemma också. Då använder han, som tur är, ballong.

Fast i djupet av sitt hjärta är Jack fortfarande först och främst en fotbollskille. Fotbollen har något års försprång.

 Vi får väl se vem som vinner till sist. fotbollen eller handbollen.
 Pojken bor ju ändå i Åhus, Kristianstads kommun.

Jumping Jack Sax

  

 Det är obegripligt länge sedan Jacks pappa gjorde sin första bekantskap med Agaton Sax. Då var böckerna nya, en del av dem var inte ens skrivna än.
 Jacks storasystrar, födda 1981, 85 och 91, fick aldrig möta Agaton Sax. Där var det 1. Tolkien och annan fantasy. 2. Hans Pettersson och Sven Wernström och annan svensk proggrealism och 3. Harry Potter som regerade.
 Vem behövde då en piprökande fetknopp med plommonstop och mustasch, hur suverän han än var på att buktala och diverse andra färdigheter.
 Men nu är tiden mogen. Jack njuter i fulla drag av Agaton Sax, som behärskar de flesta trångmål suveränt tack vare sitt lysande skarpsinne, och aldrig råkar riktigt illa ut.

 Skurkarna är hänsynslösa och sluga, poliserna hederliga och dumma, faster Tilda mycket lurigare än man tror,  och Agaton Sax ständigt kapabel att lösa alla trångmål, tack vare sitt mod och sin snabba hjärna, inte olik den lika kufiske men mycket snyggare Sherlock Holmes.
 Jack, som är lite försiktig och inte riktigt tror att han är redo för t ex Harry Potter, tycker dom är jätteroliga. Och det tycker faktiskt hans pappa också, till sin överraskning.
 Men nu är det bara en bok kvar. Vad ska vi läsa sedan? Det är frågan.

Ankan i sitt rätta element

Jonatan är en kille som gillar att bada. Väl sittande i badkaret förvandlas han till ett litet mystroll som är väldigt tillfreds och gör ganska fnoskiga saker.
 Men det är bara för att han är så avspänd.

(Kan man se den här filmen? Återstår att se.)(Jo, man verkar kunna se den. Fast inte i rätt hastighet, och utan ljud.)(Tja, så kan det gå.)

Harry Potter John Lennon jr

 Jonatan är ju en liten skurk, som bekant. Men han har sina ljusa sidor också.
 Och då ser han ut som en ängel.

 Eller som en blandning av alla goda glasögonprydda manspersoner man kan framkalla ur historien:
 Clark Kent.
 John Lennon.
 Harry Potter.

Välj själv.

Jonatan blandar lågt och högt på sitt oefterhärmliga sätt. Här en sann Jonatan-historia:

 Jack har med kompisen Gustav hem en eftermiddag. De stora pojkarna leker, och lillebror är fripassagerare i denna leks ytterkant.
 Mot slutet blir han allt mer närgången. Och plötsligt - driven av en obegriplig impuls - slickar han plötsligt, till allas överraskning, på Gustav.

- ÖÖH! utropar denne med harm.
- Ö. Alfabetets sista bokstav, replikerar Jonatan blixtsnabbt. Och den här gången fick han inte bara sista bokstaven utan även sista ordet.

Vådan av att stiga upp 5.30

 Lille Jonatan har en ond ande inom sig många nätter. Denna ande får honom att överfalla sin mor i hennes säng och - fortfarande sovande - försöka dra loss alla hennes hår, strå efter strå eller ibland i större mängder.
 När hon försöker hindra detta, blir han arg, olycklig och ibland närmaste hjärtekrossad. Denna längtan efter närhet sitter djupt, säkert grundad under tiden innan han - egentligen - föddes. (Dvs efter närmast efter 1 november 2010).
 I morse vaknade han extratidigf efter en sådan nattmangling och ville stiga upp. Klockan var då 5.23. Så då gick han och pappa upp.

  Då blir man trött. I bilen på vägen till stranden - föräldrarnas favorit på söndagarna - somnade Jonatan som en sten. Som klubbad.
 Det vackra havet - som, i lä för västanstormen, nätt och jämt krusades - rörde honom inte i ryggen.
 Sova var enda tänkbara.

 Lika sovande var han när mamma tittade runt hörnet på ett betydligt blåsigare hav på andra sidan Revhaken för att få en glimt av den sol som i detta ögonblick behagade skina ner över Hanöbukten.

Hemma igen. Varmare och mindre blåsigt. Då öppnades Jonatans ögon igen och andra halvlek började.

Handbollshelg

  Jack är i första hand en fotbollspojke. Men handbollsintresset har exploderat i vinter nästan som fotbollsintresset i somras.
 Och i går var det dags att avnjuta en av julklapparna. Första besöket i Kristianstad Arena, Sveriges handbollstempel nr 1.
 Först Kristianstads HK, topplag i damallsvenskan (näst högsta serien) som vann 27-20 mot trean i serien Kärra.
 Därefter herrlandskamp Sverige-Island. Ett evenemang som höll på nästan fyra timmar, 18 till 21.45. Jack tappade inte fokus ett ögonblick.
 Hans passion för, och förståelse för, handboll är det inget fel på. Och lika gärna damer som herrar - under EM för någon vecka sedan lämnade han bara i undantagsfall tv-n.

 På morgonen var det förstås viktigt att kolla Kristianstads-Bladet och läsa allt som stod om Sverige och om hemmaspelaren Marcus Olsson.

 Vem skulle få följa med Jack och dela hans julklapp, mamma eller pappa?
 Svårt val, men till sist bestämde Jack att denna gång skulle det bli pappa.
 Men mamma Jenny var ganska avundsjuk. Nästa gång ska hon - som aldrig varit på match i Arenan fast hon jobbar hundra meter därifrån - med, påstår hon.
 För än har ju familjen aldrig varit och kollat de brandgula. Det lär vara något helt annat, mycket häftigare, sägs det.

Lördag förmiddag, och en något mindre arena, nämligen en av de mindre hallarna i Sånnahallen, Åhus.
 Och här är det varken den gula eller den brandgula tröjan som regerar.
 Åhus Handboll är nämligen blå, som synes.

Sedan hem, och denna regniga lördag blir det kanske ingen fotboll i trädgården. Utan bara en envis handbolls- och fotbollsträning inomhus.
 Med dörröppningen mot tv-rummet som mål, mamma eller pappa som motståndare och en ballong som boll.
 Det finns alltid möjlighet att spela. Om viljan finns. Och Jack har den.

Naturbarn på toppen

 Ett helt jullov kan ju tillåtas flyta förbi utan natur och kultur. Barnen kan ju inte sitta i pyjamas och äta våfflor varenda dag.
 Så på trettondagen, med vardagen hotande löjligt nära på andra sidan knuten, gjorde familjen en utflykt.
 Att hitta Fjälkinge är ju inte så svårt, och inte Fjälkinge backe heller, där den mäktigt reser sig över den omgivande slätten i hela sina 99.69 meter över havet.
 Däremot att hitta vägen in till parkeringen. Fast det gick också till sist.

(Fast tornet är låst. På utsikten blåst. Vad ska det då stå där för?
 Någon?)

 Men först en våffelbild till, från trettondagsafton, medan alla väntade på att mamma skulle komma hem från jobbet.

 Trettondagen. Ett kort stopp på Ekohallen för varmkorv, pommes frites och leksaksbil.

 Sedan var det inte så himla svårt att klättra upp på bergstoppen. Speciellt inte för Jonatan som lät sig bäras upp.
 Han var lite trött efter maten...

Vacker utsikt över kristianstadsslätten med staden ifråga utspridd över horisonten.

Sedan ner till bilen igen.
- Här får du vara försiktig, Jack, här är lite farligt eftersom det är brant, varnade mamma.
- Farligt? Jag vill ner, ropade lillebror och tokrusade på lätta fötter och korta ben nerför stupet, medan storebror ordentligt trippade försiktigt där bakom.

 Det är sådana de är, storebror och lillebror.

Alfabet är motsatsen till analfabet)

 Det är mycket Jonatan inte kan, somligt av det lär sig andra barn när dom är 2-3 år. Det är också en del han inte vill.
Å andra sidan är han, nyss fyra fyllda, ganska långt kommen i det alfabetiska.
Alldeles i smyg, utan uppmuntran eller hjälp, skrev han i morse texten till vänster här i sin egen ägandes bokstavsbok. (Den till höger hjälpte Jack till med lite. Bokstäverna ville sig inte riktigt för Jonatan).

 Många, inte minst storebrors klasskamrater. är förbluffade över den lille, närmast diminutive parvelns förmåga med bokstäver och siffror.
 Han föräldrar är, otacksamt nog, inte lika överraskade.
 Dom har ju haft (och har fortfarande) glädjen och privilegiet att följa storebror Jacks blixtsnabba framsteg (och ibland -språng) på alla möjliga områden, inte bara läsning och räkning.

Dokument: 31 december 23.55

Jonatan klarade det. Nästan.

23.50 på nyårsaftonen var han fortfarande vaken. Nätt och jämnt. En minut senare var han det inte längre.

 Så Jonatan sov in det nya året 2015. Det kan man däremot inte säga om hans storebror Jack. För andra eller tredje året i rad lyckades han hålla sig vaken över årsskiftet och beundra fyrverkerierna.

 Och om ett år! Då försöker Jonatan igen!

- Han är ju vår mamma!

Nog för att Jonatan vet att det finns tjejer och killar, varav de senare är i majoritet i vår familj.
 Likafullt erkänner han endast ett genus, nämligen maskulinum. Ett "hon" tar han endast i misshugg i sin mun. Alla i världen är "han".

Ibland kan detta ta komiska former. Som i följande bisarra konversation på sängkanten, sedan fyra sagor lästs och det följaktligen slutgiltigt är dags att sova. Då arbetar Jonatans hjärna på högvarv för att få anstånd:
 - Men jag har ju inte tvättat händerna.
 - Efter jordnötterna?
 - Ja.
 - Får jag känna på händerna! Dom känns jättefina.
 - Nej, dom är inte rena. Jag har inte tvättat dom!
 - Det räcker att vi tvättar dom i morgon.
 - Då blir mamma inte glad!
 - Jag tror att mamma nöjer sig med i morgon.
 - Det gör han inte!
 - Han? Menar du mamma?
 - Ja, det gör han inte!
 - Men mamma är ju en hon!
 - Han?
 - Nej, hon. Mamma är ju en tjej.
 - Men! Han är ju vår mamma!

Familjefotograferingens fullständiga förfall

 Det började som en idé att ta en trevlig bild på familjen att facebooka på nyårskvällen.

Och det slutade så här.