Från Calima till Corona

 Familjens sportlov i Corralejo blev händelserikt. Då och då. Men mesta tiden var det förstås slappt och vilsamt. Med god mat, mycket mat och mat i rättan tid - dvs hela tiden.

 Fritidsaktiviteterna bestod mest av bad och simning. I poolen. (Stranden var inte lika lockande. Även om pojkarnas föräldrar hann med var sitt dopp där. På vardera cirka en minut.)
 Både Jack och Jonatan njuter i vattnet, mest förstås lillebror.

Det röda bandet om handleden innebär fri tillgång till mat. Här är Jonatan dock klar med ätandet. Då är det dags att läsa.

En ganska lång promenad gick till Los Dunas. Ett naturreservat med väldigt mycket sand.
 Öken, typ.

 Två familjemedlemmar var snabbare än två andra.
 På den nedre bilden visar dom var de sistnämnda återfinns.

Men det var inte överallt lika gott om sand. Närmare Corralejo kantades vattnet av märkliga stenlandskap.

Som synes var det inte så nära till vattnet där. I bakgrunden vulkanön Isla da Lobos.

Med tiden fick vi dock mer sand än vi önskade oss. Det var "calima", den röda sandstormen från Sahara, som förflyttade tonvis med sand ut till Kanarieöarna och gjorde luften gul.
 Så mycket att det under några dagar var omöjligt att flyga till och från Gran Canaria.

 Den sista dagen fick vi också höra att tusen resenärer på grannön Teneriffa satts i karantän på sitt hotell, eftersom en italiensk läkare från Lombardiet varit där på kort besök. Smitta kunde inte uteslutas.
 Varken calima eller Corona hindrade dock vårt flyg hem att lyfta. Det var när vi landade på Kastrup som våra problem kom. Öresundsbron var nämligen stängd på grund av blåst, och då är det ju inte lätt att ta sig hem till Åhus.
 Efter en dryg timmes väntan började tågen dock gå igen, och då ville några tusen otåliga resenärer åka med.
 Pappa kom med på tåg nummer två, medan JJJ fick vänta till det tredje tåget kom. Så kan det gå när det är krig på perrongen.

Att bli sedd och förstådd; MVG för skolan

Det är många som skäller på skolan, en del av kritiken är säkert välförtjänt, men mycket annat är orättvist, vissa föräldrar har missförstått sin och skolans roll och tror att det enbart är lärarnas fel när deras små telningar inte är perfekta.
 Jack och Jonatan har dock haft tur med sina lärare i Rönnowskolan och deras föräldrar är både nöjda och tacksamma. Speciellt då med Malena, som både Jack och Jonatan haft förmånen att ha som klassföreståndare i lågstadiet. Hon har sett båda pojkarna, som var och en har sina mycket olika egenheter, och har förstått och mött dom där dom befunnit sig.

Det gäller speciellt Jonatan, som inte sällan varit okoncentrerad, stökig och oförutsägbar under sin tid i lågstadiet. Fantastiskt nog valde Malena (och hennes medarbetare) inte att skylla det varken på barnet eller hemmet.
- Jag var på ett möte om särbegåvade barn häromdan, och satt och tänkte "Det är ju precis som Jonatan!", berättade hon.
- Vi har ju inte alls lyckats möta honom där han befinner sig!
 Det finns alltså anledning till tacksamhet, när skolan och lärarna väljer att tro gott om ens barn, till och med vid tillfällen då man själv blir besviken eller generad över dess beteende.
 Och nu, när lågstadiet snart är slut, trivs och fungerar Jonatan bättre än någonsin i skolan. Det är ingen slump. Det beror på kloka och tålmodiga pedagoger.

(Att vara särbegåvad är inte någon välsignelse. Den som fötts på det viset löper stor risk att gå uttråkad genom skolan, något som olika barn demonstrerar på mycket olika sätt. En del blir tysta, andra lever ut sin frustration på sätt som kan bli irriterande för många andra.
 Man kan bli ensam också, en som andra barn inte förstår, betraktar som en nörd eller till och med rädda för.)(Det har som tur är hittills varken drabbat Jack eller Jonatan.)

Bilderna ovan: Ur Jonatans produktion från tredje klass. Längst ned en bil med avgasmoln och drakar i skyn.