Cykelvägraren som började cykla

Jonatan har aldrig varit särskilt förtjust i att cykla.
 Men i höst, när han började trean, verkar ett genombrott ha skett.

Det har gått några år sedan Jonatan till sist lärde sig cykla, efter outtröttligt tjat, en hel del hot och inte så få mutor, allt det krävdes för att han skulle förmås sätta sig på en tvåhjuling.
 Framför allt var det hans pappa som tog på sig den otacksamma uppgiften att hota, tjata och muta.

Men den cykel som Jonatan lärde sig hantera, var minsta tänkbara modellen. Bekvämt och ofarligt, men också oändligt trögt och långsamt.

Men i somras var det äntligen möjligt för honom att kliva upp på en betydligt större cykel, Jacks gamla.
 Dock inte utan en ny omgång hot, tjat och mutor.

 Men skam den som ger sig. Den senaste veckan har Jonatan cyklat hem från skolan flera gånger. När pappa tar med sig hans cykel till fritids när det är dags att åka hem, har även cykelvägraren insett fördelarna.

 Hur det går? Det går hur bra som helst, snabbt som vinden är dom hemma!

 Än så länge är det ingen som begär att han ska cykla till skolan. Då är man tröttare och cykelbanorna är fulla av andra, och mycket snabbare, cyklister.