Nattpratare ("Jag borde nog vara en uggla")

 Det är underhållande (men inte ofarligt) att natta min yngste son. Risken är stor att man hamnar i samtal som är häpnadsväckande och kontraproduktiva.

Om universum, döden, namn som börjar på Sz och annat konstigt.
- Vet du, säger han plötsligt. jag borde kanske varit en uggla.
- För att jag gillar att vara vaken på natten!
Fast, säger jag, en uggla har ju väldigt bra syn och det har ju tyvärr inte du, och en uggla är ju inte rädd för mörker och det är ju du.
- Men annars, säger Jonatan, skulle jag passat som uggla.

Ja, för du är ju KLOK som en uggla, säger jag.

- Vad betyder "klok", frågar han.
Att man vet mycket och förstår mycket, det gör ju du, säger jag.
- Men Jack är nog klokare, säger det kloka barnet.
Ja, och han är ju FÖRSTÅNDIGARE än du, säger jag. Men det blir du också när du blir större. (Hoppas jag.)

- "Förståndigare"?
(Varefter samtalet övergår till att handla om vådan av impulsivt bita förskoleklasskompisen som råkar ta bilen man själv vill ha, och att man kanske bör ångra sig efteråt, men det hoppar vi över.)

- Vet du, pappa, när jag börjar prata, så kan jag inte sluta.

Nä, då är vi två.