Jonatans världar

Jonatan har en frodig fantasi som kastar sig över allt möjligt, omformar det, kombinerar det med annat och skapar nytt.
 Figuren ovan, den gröna varelsen som han tog med sig in i sömnen, är en mjukiscreeper, alltså en varelse ur Minecraft, som Jonatan döpt till Bombi, (Utan Bitt.)
 Den fick äran att följa med till skolan häromdan, när det var "visardag", då alltså varje barn i tur och ordning tar med en ägodel, berättar och besvarar frågor.

I morse vaknade Jonatan, fick korn på en pilbåge ("Kan jag få den?""Om du inte skjuter inomhus""Skjuta? Jag ska inte skjuta") som följt honom hela dagen genom en fantasilek som han skapat själv.

Den fick också följa med ut på studsmattan. Men i morgon kanske Jonatan har gått vidare till en annan fantasivärld, där andra attribut härskar.

Ta mig till havet

 Oväntat nog gick både Jack och Jonatan med på en cykeltur till Äspet.
 Kanske var det lite mutor inblandade (som t ex glass på torget på hemvägen), kanske inte.

 Det var hur som helst härligt att cykla genom Äspets tallskog ner mot havet, och varmt som på sommaren.

 Framme på stranden; Jonatan slår sig ned på en av de många stenar som stranderosionen avtäckt i kanten mellan strand och land.

Sällskapet roade sig bland annat med boccia. (Jack kom tvåa, Jenny trea och Jonatan lämnade w o efter några mindre lyckade klot i de första omgångarna).

 Bada? Det hade nog gått. Någon veckas ostlig vind (som  nu upphört och slagit över till västlig) hade gjort små under med vattnet närmast land. Det var säkert +17, eller något i den stilen.

 Men vi avstod. Än är det ju inte sommar!

Som i en saga

 Det finns en plats, inte långt hemifrån, som är en bubbla i tid och rum.
 Det känns som att stiga in en annan dimension. Till och med namn och ord är annorlunda än utanför.

Jonatan, som naturligtvis inte ville åka dit, fann sig förträffligt tillrätta när vi väl landat.
 Till exempel ville han fiska, så hans föräldrar trollade fram ett redskap.
 Spö: en pinne ur dungen intill.
 Reven: ett papperssnöre.
 Bete: en brödbit.
 Krok: nä
 Som var och en förstår gick det sådär. Inget nappade, betet slet sig så fort brödet blivit blött och Jonatan tyckte spöet var för tungt.
 Men hans önskan att få fiska blev uppfylld och äventyret varade nästan tio minuter.

 Och så sprang han på stranden. Och kastade stenar i ån. Och kappseglade pinnar i samma å.
 Detta varade tills Jack ringde hem ifrån och kände sig jättesjuk, så då var det bara att avbryta.

 Mamma Jenny testade badvattnet. Det var löjligt kallt. Den här platsen har kustens allra kallaste vatten.

 På väg hem att rädda storebror.
 Det är uppförsbacke tillbaka till verkligheten och väl där uppe är man tillbaka i den ylande västanvinden.
 Den magiska bubblan är kvar där nere.

Men det är något med den här platsen, som är magiskt. Som att vara i Lothlorien, i Narnia, i någon annan saga, där färgerna är starkare, lukterna skarpare, ljuset mera intensivt.
 Träden ser märkliga ut, växtligheten är som hämtad från någon annanstans, och som sagt: själva atmosfären är annorlunda.
 En annan dimension. Platsen heter Haväng. Missa inte!

Nattpratare ("Jag borde nog vara en uggla")

 Det är underhållande (men inte ofarligt) att natta min yngste son. Risken är stor att man hamnar i samtal som är häpnadsväckande och kontraproduktiva.

Om universum, döden, namn som börjar på Sz och annat konstigt.
- Vet du, säger han plötsligt. jag borde kanske varit en uggla.
- För att jag gillar att vara vaken på natten!
Fast, säger jag, en uggla har ju väldigt bra syn och det har ju tyvärr inte du, och en uggla är ju inte rädd för mörker och det är ju du.
- Men annars, säger Jonatan, skulle jag passat som uggla.

Ja, för du är ju KLOK som en uggla, säger jag.

- Vad betyder "klok", frågar han.
Att man vet mycket och förstår mycket, det gör ju du, säger jag.
- Men Jack är nog klokare, säger det kloka barnet.
Ja, och han är ju FÖRSTÅNDIGARE än du, säger jag. Men det blir du också när du blir större. (Hoppas jag.)

- "Förståndigare"?
(Varefter samtalet övergår till att handla om vådan av impulsivt bita förskoleklasskompisen som råkar ta bilen man själv vill ha, och att man kanske bör ångra sig efteråt, men det hoppar vi över.)

- Vet du, pappa, när jag börjar prata, så kan jag inte sluta.

Nä, då är vi två.

Valborg på toppen

Vi kanske ska passa på att besöka Stenshuvud, när vi ändå är i Kivik, sa pappan.
 Och naturreservatet visade sig från sin bästa sida.

Vitsipporna fyllde den gröna skuggan under bokarnas kronor.

Utsikten över havet var makalös.

Hemma i Åhus brann valborgselden på den spegelblanka ån.

 Jonatan älskar inte promenader, men Stenshuvud bjöd på tillräckligt mycket för att han skulle glömma sina trötta ben.

Förra gången pappan var på Stenshuvud var för sex år sedan, i det här fina sällskapet. Pojkarnas tre storasystrar.