Nästan tomt

 För visst är det inte många som syns på den långa, stora Äspetstranden där det knappt ens finns ståplats på sommaren?
 Bara lille Jonatan. En liten hob som nätt och jämnt gör ett avtryck på bilden.

 Men han var inte ensam. Som ni ser. Mamma, Jonatan och Jack till höger. Och kusin Annika till vänster.
 Och fotografen. Fast han syns ju inte. (...utom när han gör selfies.)

 Familjen for dit för att havet aldrig är fel. Havet är alltid rätt.
 Denna dag var grå och vindstilla och havet låg där bara tyst, oändligt och tryggt.
 En perfekt avkoppling för stora och små.

 Riktigt så stilla vill dock inte Jack och Jonatan vara. Förstås.
 Därför blev det lite löptävlingar på stranden. Var och en tävlade, av naturliga skäl, bara mot sig själv.

Efter denna enorma stillhet återgick allt till det vanliga.
 Jack spelade fotboll med vännen Gustaf. Jonatan följde mamma in och gladde morfar.
 Och pappa? Han lade ned kameran; for och handlade och lagade mat och bar undan en massa utemöbler.
 Det är ju ändå den årstiden vi befinner oss i.