Tortyrscenerna bakom lyckta dörrar

 Jonatan pustar ut efter senaste omgången tortyr. Eftersom både han och kläderna var fulla av medicin, så kändes det som rätt tid för ett bad.
 I badkaret samråder Jonatan med Dr Anka (det är han med glasögonen). Dr Anka tycker att mamma Anka ska ge sina ankbarn medicin.
 Det går jättebra.

Lika bra går det inte för Jonatan. Eller hans föräldrar.

 Det var illa nog när familjen drabbades av tre halsfluss och två öroninflammationer (minst, katten verkar också lite krasslig).
 Men värre än sjukdomen var medicinen.

 Jack tar den så duktigt. (Jenny också.) Jonatan är desto bättre på att inte ta den.
 Det är han fantastiskt bra på. Därav tortyrscenerna tre gånger om dagen.
 Om Jonatan blir hemlig agent som vuxen, kan han lugnt anförtros rikets hemligheter. Han kommer garanterat inte att avslöja något.

 Jonatan är duktig även på en del annat, t ex att bära sin glasögon. Ibland bär han bara dem och inget annat, som synes.
 Denna framgång hamnar dock helt i skymundan jämfört med de plågsamma scenen som utspelar sig gång på gång när det är dags för medicin.
 Jonatan är fantastisk på att stänga sitt svalg och att få ut saker ur munnen - kanske har denna envishet bidragit till att hålla honom vid liv som liten.
 I varje fall så är alla, både Jonatan och minst en förälder, alldeles ledsna under tiden och utpumpade efteråt.

Under sin konvalescens har pojkarna - och mamman - det ibland också trevligt. Och otaliga vittnesmål från andra föräldrar antyder att även andra barn framgångsrikt kämpar, eller har kämpat, mot Kåvepennin. Som för övrigt enligt en mindre enkät är världens äckligaste medicin.
 Och att Jonatan lever upp till en lång och även litterär tradition bekräftas av den berömda episod i Lotta på Bråkmakargatan, där storebror Jonas - inte olik Jack - beskäftigt förklarar för Lotta att man visst ska ta sin medicin:
 - När jag ska ta min medicin, så bestämmer jag mig för att ta den, och så tar jag den!
 - När jag ska ta min medicin, så bestämmer jag mig för att inte ta den, och så tar jag den inte.

 Sa Lotta (enligt Astrid Lindgren). Den ska vi läsa för Jonatan. Bara inte just nu.

PS: För inte första gången konstaterar Jonatans mamma att pojken inte är vansläktad (och att hon senkommet känner medlidande med sin mor). Pappan påstår för sin del att Jonatan brås på honom.