Som att träffa gamla vänner

 En gång i halvåret återvänder Jonatan till den fantastiska plats som såg honom födas, och som sedan såg till att det lilla bräckliga livet klarade sina första månader.
 Nuförtiden åker Jonatan och hans föräldrar mest till Neo för att träffa gamla vänner, Bosse och Erica. Snacka skit. Gemensamt glädjas åt den lille parvelns utveckling.
 Men också för att väga och mäta. Och nu har vi färska data: 93 centimeter lång. 12,4 kilo (nästan) tung.*
 Det är inte mycket. Men tre centimeter längre och åtta hekto mer än förra gången, 24 april.
 Det innebär att Jonatan fortfarande ligger en bra bit under genomsnittet för svenska barn i hans ålder, men också att hans kurva långsamt, långsamt kryper närmare medellinjen. Och att han just nu inte aktuell för tillväxthormon. Om inte föräldrarna insisterar. (Och det gör vi inte.)

Vad tycker då Jonatan om Neo?

Mycket.

Det verkar som om han nånstans innerst inne känner sig hemma där, och att Bosse (som han träffade redan några minuter gammal) och Erica känns som gamla bekanta, nästan släktingar.

Lydigt följer han varje uppmaning från Erica och återgår sedan till sitt uppdrag: att metodiskt leka igenom varenda pryl som finns på mottagningen.

*Jonatans äldsta storasyster (som vägde 4,4 kilo vid födseln) nådde 12 kilo redan lagom till sin ettårsdag.


PS: en kul detalj: pga någon sorts digital omständighet fanns inte Jonatans vikt och längt vid förra besöket bevarade i sjukhusets datasystem. Då är det tur att denna blogg finns. Från neomottagningens dator loggade vi in på denna sida och fick full klarhet och alla siffror: http://jackjonatan.blogspot.se/2014/04/tungviktare-vinner-i-langden.html

En projektkille

Jonatan är en projektkille Hans projekt just nu är bokstäver. Hans senaste nöje är att bygga den av duplo. Här har han - påstår han i alla fall - gjort ett J.
 Och de flesta bokstäver går att göra i duplo. Ibland får man be storebror om hjälp. Och det tycker han är kul. S k win-win.
 Och när familjen var på stranden upptäckte Jonatan att det gick utmärkt att skriva bokstäver i sanden. J-O-N skrev han innan Jack fullbordade med A-T-A-N.
 Innan Jonatan lämnade stranden, plitade han O-D-D i sanden. Bättre kunde det inte ha slutat.

If you ask me.

Som sommaren

 Sommaren är så lång, så lång, men nu är den nog över.

- Ta av kläderna, jag vill bada, sa Jonatan när han med sällskap anlände till den för dagen ganska ödsliga äspetstranden.

Men se, det blev inget bad. Jättevarmt var det inte i vattnet, även om det just här var lä för den vassa västanvinden.

Ännu en bevis för att sommaren nog var på upphällningen, trots tappert motstånd under stora delar av september, var att glasskiosken på torget hade sin sista öppetdag.
 Den öppnar igen i påsk. I bästa fall.

Hejdå, nu flyr vi hemåt igen. Havet finns nog kvar nästa gång vi kommer. Oavsett årstid och väderlek så kan man lita på havet.

Jacks fotboll går som en dans

 Jack blir verkligen bättre hela tiden. Den senaste omgången av lilla GärdsCupen var utan tvekan hans bästa.
 Inte nog med att hans lag var obesegrat, 1-1 mot Yngsjö och 1-0 mot Vinnö, Jack visade utan tvekan nya takter på plan. Självförtroende och mer energi.
 Men...

...fortfarande rör han sig ju inte bara som en fotbollsspelare på plan. Utan som en dansare också.

 I den här studien...

 ...kan man se hur Jacks armar...

 .... tycks ha ett eget liv.

Men faktum är att det inte var långt ifrån att Jack blivit målskytt mot Vinnö. Men hans skarv förbi målvakten hade tyvärr för låg hastighet för att orka in i mål.

Meanwhile. Jonatans intresse för Jacks förehavanden denna ganska gråkalla lördagsförmiddag (solen kom fram på eftermiddagen och förvandlade alltihop till sommar) var måttligt. Här fördriver han och kumpanen Sixten tiden, var och en på sitt sätt.

Elisia och Caspian på besök

 Lika som bär, eller hur? Mamma Helene och lilla Elisia på efterlängtat åhusbesök.
 Med på turen var också storebror Caspian och pappa Kålle. som här roar sig med Jack och hans Play Station.
 I bakgrunden bevakar Jonatan.

 Kort men intensivt och en hel del ätande. Här söndagens lunch, glass och pannkakor.

 Elisia, nu 5½ månad, är ett charmtroll som inte lämnar någon oberörd.

Som synes. Här är det Jonatan som gullar med den lilla flickan. Han behövde dock viss övervakning, eftersom han ganska ofta överskattade ett så litet barns förmåga att uthärda närgången beundran. (Eller vad det nu var.)

 Roligare än med Elisia hade Jonatan dock med hennes storebror Caspian.
 Här en liten bildserie där en riddare med ljussvärd går på Jonatan bakifrån...

 ...men plötsligt snurrar Jonatan runt på en femöring och får ett svärd i magen...

...men handfallen är han inte. Här är den maskerade riddaren i bryderi.

På lördagen var Jack upptagen med annat och sedan så trött att han inte orkade umgås med någon, så då lekte Caspian och Jonatan väldigt harmoniskt och friktionsfritt. På söndagen var Jack tillbaka i matchen, och här är det alltså han och Caspian som spelar Lego Star Wars på Play Station.

Glassröstning: rödbrunt och grönbrun röra

 Så fick Jonatan delta i sitt första riksdagsval. (Men i vallokal har han varit förr, i våras.) Även om han väl på sätt och viss var med förra gången, bidande sin tid i mammas mage.
 Dagens ceremoni innebar: 1. besök i vallokal, 2. besök vid glasskiosk, turligt nog belägna bara ett stenkast från varann.

 Jack hjälper mamma rösta. Idag har han lärt sig ordet "valhemlighet", efter att ha frågar ut sina föräldrar om vad dom röstade på, fick han vet att det var information man helst ska behålla för sig själv.

Röstkortet, före (t v) och efter (ovan). Som sagt: rösta kan väl vara kul, men vad är det mot en glass i solen på Åhus torg?

Någon glasshemlighet finns det dock inte. Jack valde brunt och rött, medan mamma, pappa och Jonatan samsades kring en grön-brun röra.


Förra gången Jack röstade:
http://jackhumla.blogspot.se/2010/09/valsondag.html

Here there and everywhere: Fotboll

 Jacks fotbollsintresse flödar över alla bräddar - det tar sig ständigt nya intryck. Som när han på söndagsmorgonen blir sittande med sportsidorna för att lösa kommentarerna efter den match han troget bevakade på tv dagen före: Sverige-Bosnien Hercegovina, med två mål av Lotta Schelin. (1-0 missade vi på grund av senfärdighet vid fikabordet, 3-0 på grund av ett onödigt besök i Rennes.)

 Och på fotbollsplan är han ju verkligen varken någon Schelin eller Zlatan än, och mer självförtroende behövs verkligen, men det har ändå skett en förbluffande utveckling under 2014. Här en aktion mot tjejerna från Åhus IF. (T v klasskamraten Herman, en av lagets stjärnor.)

Framför allt har det här hänt. Ständigt joxar Jack med trasan, var helst han befinner sig.
 Här en scen från förra helgens besök vid stugan i Äspet. Som synes är Jack både fotbollsspelare och dansör.
 Han dansar fotboll!

Plats på plan

 Lördag: fotboll. Jack ansåg sig frisk nog att spela fotboll igen. 2-0 mot Åhus IF (tjejer) och 1-2 mot Yngsjö var två bra och spännande matcher.
 Och Jack tar, steg för steg, lite mer plats på fotbollsplan. Fortfarande står han ibland och dansar på samma ställe i stället för att ingripa, men alltmer blir han ändå en fotbollsspelare.
 (Och han tränar envist hemma med sin nya läderboll och det nybyggda fotbollsplanket.)

 Lördag: Bokstavsbarnet Jonatan roar sig med ett spel som, aktuellt nog, bygger på Fem myror är fler än fyra elefanter, den tv-serie som han just nu älskar mest.

 Söndag: solen sken nästan. Ostlig vind. Det var svårt att hålla sig borta från stranden. Och väl där kunde Jack och Jonatan inte motstå de vackra - men inte så varma - vågorna.

 Sommar? Knappast. Höst? Inte riktigt. Något mitt emellan, och 17 grader ungefär i vattnet.

Söndag: BrocolliBoy. Jonatan är verkligen en passionerad matkonsument. Länge var han nästan bara förtjust i korv, sedan uppstod en häftig bananpassion (som numera överflyglat korven) men allra senast lärde han sig nyligen överraskande nog att älska brocolli.
 Det är ju väldigt nyttigt. Och Jonatan skulle kunna äta det till varje måltid. Ja, varför inte?

Plötsligt: adjö, första tand!

31 maj 2008 kom den till oss. 5 september 2014 hade den tjänat ut. Jacks första tand.
 Nu lämnade den oss, och lämnade plats för det första hålet Jacks tandrad. Det var efterlängtat.
 Helt plötsligt låg den där, på Jacks tallrik, ihop med den hembakta pizzan. Den såg obegripligt liten ut.
 Men Jack såg stor ut. På något sätt.

http://jackhumla.blogspot.se/2008_05_01_archive.html

Tortyrscenerna bakom lyckta dörrar

 Jonatan pustar ut efter senaste omgången tortyr. Eftersom både han och kläderna var fulla av medicin, så kändes det som rätt tid för ett bad.
 I badkaret samråder Jonatan med Dr Anka (det är han med glasögonen). Dr Anka tycker att mamma Anka ska ge sina ankbarn medicin.
 Det går jättebra.

Lika bra går det inte för Jonatan. Eller hans föräldrar.

 Det var illa nog när familjen drabbades av tre halsfluss och två öroninflammationer (minst, katten verkar också lite krasslig).
 Men värre än sjukdomen var medicinen.

 Jack tar den så duktigt. (Jenny också.) Jonatan är desto bättre på att inte ta den.
 Det är han fantastiskt bra på. Därav tortyrscenerna tre gånger om dagen.
 Om Jonatan blir hemlig agent som vuxen, kan han lugnt anförtros rikets hemligheter. Han kommer garanterat inte att avslöja något.

 Jonatan är duktig även på en del annat, t ex att bära sin glasögon. Ibland bär han bara dem och inget annat, som synes.
 Denna framgång hamnar dock helt i skymundan jämfört med de plågsamma scenen som utspelar sig gång på gång när det är dags för medicin.
 Jonatan är fantastisk på att stänga sitt svalg och att få ut saker ur munnen - kanske har denna envishet bidragit till att hålla honom vid liv som liten.
 I varje fall så är alla, både Jonatan och minst en förälder, alldeles ledsna under tiden och utpumpade efteråt.

Under sin konvalescens har pojkarna - och mamman - det ibland också trevligt. Och otaliga vittnesmål från andra föräldrar antyder att även andra barn framgångsrikt kämpar, eller har kämpat, mot Kåvepennin. Som för övrigt enligt en mindre enkät är världens äckligaste medicin.
 Och att Jonatan lever upp till en lång och även litterär tradition bekräftas av den berömda episod i Lotta på Bråkmakargatan, där storebror Jonas - inte olik Jack - beskäftigt förklarar för Lotta att man visst ska ta sin medicin:
 - När jag ska ta min medicin, så bestämmer jag mig för att ta den, och så tar jag den!
 - När jag ska ta min medicin, så bestämmer jag mig för att inte ta den, och så tar jag den inte.

 Sa Lotta (enligt Astrid Lindgren). Den ska vi läsa för Jonatan. Bara inte just nu.

PS: För inte första gången konstaterar Jonatans mamma att pojken inte är vansläktad (och att hon senkommet känner medlidande med sin mor). Pappan påstår för sin del att Jonatan brås på honom.