En del av innehållet är tidlöst, Jack har inte alls svårt att förstå att Måns är elak, Bill och Bull enfaldiga medlöpare och somliga andra katter bara korkade. Däremot tycker han nog att Pelle är rätt enfaldig ibland, men det är ju också rätt mänskligt (för att vara en katt).
Annat är bara obegripligt. Som när de två pojkarna (människor förekommer ju i de tidiga böckerna). som gissningsvis är i 10-årsåldern, är olydiga och lånar ekan utan lov och av olyckliga omständigheter tvingas lämna Pelle på en (tämligen) öde ö i sjön. När de kommer hem väntar "naturligtvis" en risbastu.
(Om detta "naturligtvis" är avsett för vuxna eller barns öron, har jag lite svårt att avgöra. Gösta Knutsson ger ändå oftast ett humanistiskt intryck.)
För Jack är detta dock helt obegripligt. Inte bara så att ordet i sig ("risbastu") är helt nytt och saknar innebörd. Han kan inte heller föreställa sig en värld där vuxna slår barn. Inte ens när de gjort sig förtjänta av bestraffning (ett begrepp han däremot är bekant med).
Det är rätt skönt. Eller hur? Världen har blivit bättre sedan 1944. I vissa avseenden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar