Sex månader senare: Flygfärdig

 Jack är en försiktig general. Lika blixtsnabbt och häpnadsväckande som han lär sig saker i huvudet, lika långsam och eftertänksam är han när det gäller fysisk utveckling.
 6 oktober kunde man läsa om detta på http://jackjonatan.blogspot.se/2013/10/flygfardig-inte-riktigt.html
Sedan gick 202 dagar, då Jack cyklade noll gånger.
 Därefter lät mamma en solig aprilsöndag plocka fram cykeln. Jack steg upp - och cyklade!
  Första turen skedde tvärs över gräsmattan. Här nummer två.

 En liten stund senare var han redo för längre färder. Denna bild är tagen av pappa som cyklar bakom Jack på en tur till slutet av Majorsgatan och tillbaka.
 Hur gick detta till, undrar man? Jo, det är inte första gången som Jack avstår från en aktivitet som alla hans jämnåriga gör med förtjusning, tills han plötsligt en dag anser sig redo. Och är det.
 Kanske har också Jacks självförtroende och balans utvecklats av hans flitiga kickbikande under den senaste månaden.
 Fotbollsmatcher i går. Cykel idag. Alla i familjen är glada och nöjda (även om en lillebror kanske tycker att helgen alltför mycket handlat om fel personer och saker.)

Barfota bröder vid böljan

 Efter förra helgens succéartade tur till Revhaken, kunde ingen motstå att göra det igen.
Även denna gång blev utdelningen rik: både njutning och äventyr.
 Att gå barfota i sanden och låta de kalla vågorna nafsa i tårna då och då - härligt!
 Att klättra upp och ner på Revhakens stenformationer - spännande!

 Denna bild ljuger faktiskt. De små tillbringade den mesta tiden på egna fötter. (Även om Jonatan gärna blir buren då och då. Inte för att det behövs. Men för att han vill utöva makt.)

 Helt plötsligt vände lillebror och försvann i fel riktning. Han återfanns på äventyr bland dynerna, som stupar så brant ner i stranden just nu att mamma fick skrämselhicka.
 Försiktige Jack anslöt förstås.

Här testar bröderna att klättra på stenblock. Jonatan verkar ha en naturlig fallenhet, medan Jack förstås har längre armar och ben. (Och en hel del sunt förnuft.)

 Havet var som alltid vackert som en hägring, och solen gassade åter från Revhaken till Stenshuvud.
 Vyn är förtjusande.

Återväg (mot morfars stuga). När man är barfota, är det mycket lättare och går mycket fortare.

Familjens första fotbollslördag

 Jack har tränat fotboll ett år, med Åhus Horna BK. Idag var det dags för första riktiga matcherna.
 Jacks lag deltar i Gärdscupen, med deltagande från lag som Åhus IF, Åhus Horna, Åsum, Yngsjö och Fjälkinge. Varje lördag är det sammandragning på någon av orterna, där varje lag får spela två matcher.
 I dag var vi i Åsum (utkanten av Kristianstad) och Jacks lag (ÅHBK har två) mötte Yngsjö och Åsum. Den första matchen slutade 1-5 och den andra 0-2. Påstår Jack i alla fall.

 I Jacks lag spelar flera av hans klasskamrater och det känns förstås tryggt. Här är han med Gustaf, en  av hans bästa vänner, de delar en ganska sorglös inställning till det hela.

Man får nog ändå säga att den här lördagen lärde Jack mer om hur fotbollsmatcher går till än en hel säsong av träning.

 I de här matcherna är man en målvakt och fyra utspelare på plan och ett oräkneligt antal avbytare. Tränarna har alltså möjlighet att matcha var och en efter hans förutsättningar. För man kan lugnt säga att kunskaperna och inställningen varierar väldigt i den här åldern.

 Glatt återseende i Åsum: Patrik och Linda med sönerna Erik och Oscar (som spelar i Jacks lag). De var - som alla minns - en av de sex familjerna i Jacks bebisgäng, som under flera år träffades varje vecka och dessutom arrangerade en lång rad utflykter och vuxenfester.

En av familjemedlemmarna var mindre road. Vi var i Åsum i tre och en halv timme, och det tyckte Jonatan var alldeles för länge.
 Han är i och för sig road av fotboll (och rätt duktig med bollen) men det här arrangemanget var så fel på så många sätt, ansåg han.

 Lite roligare: När pappa tog med sig lillebror till ett avsides beläget fotbollsmål i fullskala där man kunde roa sig på egen hand utan att störa(s av) andra.

Och på vägen till och från Åsum lyste hela världen gul och blå. Heja Sverige!

Strawberry Boys Forever

 Varje jordgubbsår är nytt.
 Kanske minns ni
http://jackhumla.blogspot.se/2008/07/jack-jordgubbar-sant.html
Beviset att Jack redan åtta månader gammal var jordgubbsgosse.

Och Jonatan har oftast vandrat i hans spår, fast hans kurva har varit lite ojämnare.

Hur skulle det vara i år?

 Svaret kom när pappa hade med sig en liter av halvgoda importerade jordgubbar, inköpta på stormarknad för en
tjuga.
 Jo, både Jack och Jonatan var med på noterna! Sällan har ett paket jordgubbar försvunnit på färre minuter ens i Åhus!
 Det var nätt och jämnt att mamma och pappa hann bli röda om munnen.

Och lillebror var faktiskt glupskast! I den munnen försvann de röda godsakerna så snabbt att kameran inte hann med innan det hela var över. (obs: rörelseoskärpan!).

Fortsättning följer.

Och i maj ska vi åka till Strawberry Fields Forever-Land!

Jo, så började det: Redan juli 2008!

Tungviktare, vinner i längden

En gång i halvåret sådär återvänder Jonatan till den plats där han tillbringade sina första två månader, alltså Neonatal på Centralsjukhuset Kristianstad.
 Det är alltid med lätta steg han vandrar in på sjukhuset. I motsats till många andra verkar han bara få bra vibbar i sjukvården.
 Men så fick han också världen bästa vård där. (Läsa gärna mer på den speciella Ankan-bloggen om det.)

 Doktor Bosse, som var den som hälsade honom välkommen till världen en mörk och orolig natt i november 2010, och syster Erica, kollade tillsammans med dietisten Jonatans vikt, längd och allmänna välbefinnande. och jämförde det med sina kurvor.
 Längd: 90 centimeter.
 Vikt: se ovan (alltså 11,5 kilo).
 Andra kännetecken: verkar må utmärkt.
Och det betyder att han längdmässigt knappar in på medelvärdet för sin ålder och viktmässigt fortsätter på sin kurva.
 Båda sakerna var alla nöjda med, liksom att Jonatan numera "äter som en häst" (som dom säger på dagis).

Och som sagt: Jonatan trivs verkligen  på Neo-mottagningen. Han var på förträffligt humör under hela besöket, rena A-barnet, och visade på ett charmigt och smart sätt upp allt han kan.
 Tills vi skulle gå. Skrikande fick Jonatan bäras ut från Neo (det tyckte personalen där också var rätt charmigt).

Välbefinnande.
Det tyckte Bosse och Erica var det som främst verkar utmärka Jonatan så här i 3,5-årsåldern.
 Hans föräldrar - som tillbringat en hel del av sonens liv med att oroa sig, men numéra är rätt avslappnade* - håller gärna med.


*utom när personalen på dagis påpekar att det kanske ändå, för allas bästa, nu är dags att börja uppfostra den lille...

La mer

 Som sagt: att bo i Åhus är att ha gratis och ständig tillgång till den evigt skiftande och alltid lika vackra företeelsen som heter Havet.

Denna soliga påskdag var Äspet till sin fördel, i alla fall söder om Revhaken, där vinden inte riktigt kom åt.

Jonatan började vinterklädd, men knäppte med tiden upp.

 Revhaken är en liten udde med små fiskebodar, mycket sten, små prång och plötsliga stup, en perfekt plats att leka.
 Både Jack och Jonatan fick full fart. Och Jonatan visade sig vara rena rama Spiderman, när han klättrade upp för branten som Jack demonstrerar på denna bild.
 (Pappa följde Jonatan tätt i spåren, för säkerhets skull.)

 Jonatan var rätt sur till en början, men kunde inte motstå den särpräglade platsens lagom vilda charm.

Vinterns och vårens stormar hade förvandlat stranden söder om Revhaken, mycket bredare på sina ställen och mycket smalare på andra (där vi brukar bada t ex).

PS: Vyn på översta bilden, från den lilla knallen i ena ändan av Revhaken, är hänförande. Blå och magisk skimrar Hanöbukten ända ned till Stenshuvud.

Konstrundan i Åhus

Så här års proppas Österlens vägar och samhällen igen av ett oräkneligt antal långsamma fordon, fyllda med människor som helt enkelt måste avnjuta konstrundan.
 (Och okay, det är rätt kul, om man har tid och tålamod.)
 Snabbare, enklare och billigare är dock att ordna sin egen konstrunda.
 Jack och Jonatan gjorde det på långfredagen och kombinerade det med årets traditionsenliga turnering i äggpickning hemma hos morbror Peter med storfamilj.

Här producerar Jonatan sitt eget färgglada mästerverk genom att blanda gult, grönt, rött och blått.

Storebror har som vanligt lite mer avancerad smak.

...även när han äter plättar. Konstnärligheten vet inga gränser.

Flaggor utan gränser

Jonatan har fått ett nytt intresse. Eller kanska är det snarare ett sätt att kombinera två gamla intressen.
 För ni ser vad det är han har byggt, va? En flagga. Och inte vilken flagga som helst. Utan den skånska!
 Men det går ju att bygga många andra flaggor också (även om t ex Storbritanniens är krånglig). Och om man använder sin fantasi, så finns det faktiskt inga gränser!

Första födelsedagskalaset

Tänk, att Jonatan blivit så stor att han varit med om sitt första födelsedagskalas!
 Det var dagiskompisen Stella som bjöd in för att fira att hon fyllde tre. Ett litet intimt kalas med bara fyra barn.
 Jonatan - som i och för sig deltagit som fripassagerare på några av Jacks kalas hemma - vaknade skeptisk. Han ville INTE gå på kalas.
 Men när han väl var på plats, så hade han roligt hela tiden. Och vann definitivt Stellas mamma hjärta, när han vid avskedet gick fram till henne och (helt hans egen idé) sa:
- Goda pannkakor!

Syskon i samspel

 Jonatan har haft en spännande lördag. Första födelsedagskalaset, och sedan syster på sällsynt visit.
 Linnea är en riktígt snäll storasyster som gärna pysslar tillsammans med både stor och liten. Här är det Duplobyggen med lille lillebror.

Här är det Jonatan som får Linneas uppmärksamhet.

Men här är det Jack och Nea som spelar Star Wars - under ständigt kommenterande och kommenderande från store lillebror.

Skåda fågel

 När pappas kompis Lasse, radiokändisen från naturmorgon, for till Skåne för att skåda tumlare och storkar, så hade han turligt nog också tid att hälsa på Jack och Jonatan.
 Den förstnämnde hade dock ingen tid för Lasse, men lillebror anslöt sig (nästan) omärkligt till sällskapet vid kaffebordet.

Och efter ett tag lyckades han få Lasses fulla uppmärksamhet, ja, faktiskt helt och hållet lägga beslag på den sällsynte gästen.
 Det visade sig att Lasse inte bara var duktig på att - på Jonatans order - skriva siffror och bokstäver. Dessutom var han en rackare på att rita; hund, katt, en ko med huggtänder (som inte blev så populär) samt förstås en fågel!
 En svan, närmare bestämt.

Sedan for han (och Eva, ej med på bild) igen.