Så kan det t ex hända sig att familjen slagit sig ner vid bordet för att äta middag. Ja, bortsett från att Jonatan inte har ro att sitta stilla på sin stol, utan hellre vimsar runt i köket och säger "bajskorv, bajskorv".
När hans mamma för femtielfte gången ber Jonatan sitta och äta, suckar storebror medkännande:
- Men mamma, tycker du inte han har fått tillräckligt många chanser nu?
Och när mamma en stund senare säger till Jonatan på skarpen att nu, eller aldrig, gäller det att komma och äta, uppmanar storebror:
- Nu menar hon allvar, Jonatan, det hör man på rösten!
Även Jonatan har dock sina stunder. Även om han hela tiden förenar ros med ris. Som när han - inte alls sällan - kastar sig över sin mamma med så mycket kärlek och hög hastighet. att hon ofrivilligt säger aj. Då tittar lillpojken på mamma, och frågar medkännande:- Gick det? Ont?
Och om hans mamma då medger att, ja, det gjorde faktiskt ont, och det vore bra om han tar det lite försiktigt... Då säger Jonatan, som lärt sig ett och annat på dagis:
- Kollåt! (=förlåt).
(Jonatan har lite problem med sina f.)(Och en del andra konsonanter som man bildar längst fram i mun.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar