JJJulafton (del 2): En uppspelt tomtenisse

 

Julaftonskvällen tillbringar Jack&Jonatan (m fl) i Öllsjö. Där bor morbror Christian och moster Marie (alias Kribbe&Midde).
 Där bjuds det på lagom doser jättegod julmat och trevlig släktumgänge, samt ett ganska måttligt julklappsöppnande.
Efter att ha varit ganska avmätt inför nya paket hela december, och på slutet varit direkt avvisande till att öppna sådana, fick Jonatan äntligen JulklappsEufori.

 Som medhjälpare till kusin Anton for han runt som en virvelvind och delade ut paket, tills han till sist utmattad sjönk med i en fåtölj med sina egna.
 Jack tog det mycket lugnare, delvis beroende på närvaron av en mycket liten och mycket söt hund, som komiskt nog heter Jackson.
 Trots namngemenskapen var Jack mycket avvaktande inför denna nya bekantskap, som han tyckte var alltför närgången.

Åh, mamma, jag tror att jag vill att det ska vara julafton varje dag!

Jonatan sällskap med kusinerna Anton och Fabbe, och följer nyfiket Antons förehavanden vid datorn.
 (Där han mixar musik.)

Och sedan var det dags att ta på mjukiskläderna, och de två tomtenissarna gav det de hade kvar tills hemresan vid kvart över nio.

När dom var hemma, sov Jonatan redan. (Men att dagen varit omtumlande, underströks av dom mardrömmar som på natten plågade både honom och andra.)

JJJulafton (del 1): Tåg och hus

  

 Julafton hemma hos Jack&Jonatan är lite annorlunda. De flesta julklapparna öppnas redan före KalleAnka, fast inte förrän pappa kommit hem från sitt traditionsenliga arbete på radion i Malmö.
 Som synes var pojkarna på gott humör, redan innan paketen öppnades.
 Pappa var sömnig.

 Jack var i toppform, och bilderna här är bara några ur en lång rad på en kille som apar sig i form inför paketöppningen.

 Och Jonatan inspirerades av storebror, även om han inte har samma register som estradör.
 Sedan, till sist, var det dags att se vad som fanns inuti julklapparna.

 Dagens största paket: ett dockskåp till Jonatan. En gång i tiden var det mammas. (Även om det sedan gick vidare till Jonatans kusin, Annika, nu 29. Hon behöver det inte just nu.)

Dagens näst största paket: Något som Jack önskat sig i flera år, äntligen blev drömmen verklighet. Legos tåg, (Som måste sättas ihop, innan det kan köras. Mer om det senare.)
 - Tåg. sa Jonatan, när paketet öppnades. Jonatan GILLAR tåg.
 Eller hur? Där kan det nog bli problem, Men den dagen den sorgen.

Fick JAG inget paket? Då tar jag väl det här!

 

Morotslandets teaterhjältar

 

 I dag var det bamseteater hemma. Jack hade fått en Bamse-teater-tidning, med både pappfigurer med kläder att hänga på, och persedlar i naturlig storlek.
 Så mamma iklädde sig Bamses mössa och hängslen, och Jack lille Skutts öron och rosett.
 Upp med ridån!

 Jack visade sig - händelsevis - vara en hejare på att simultant läsa och agera i dramat "Morotslandets hemlighet".

A splendid time is guaranteed for all.

Och, nä, lillebror ingick inte i pjäsen. Han anslöt dock mot slutet, sprang bakom storebror och ekade alla hans repliker. Här deltar han i eftersnacket.

 Och så här ser dom båda skådespelarna ut tillsammans: Kaninen t v och björnen t h.

OstbågeMannens Matregister

Jo, Jonatan han kan. Ibland. Äta alltså.

Efter sin morgonflaska i morse nobbade han en macka för att därefter snabbt äta:
2 bananer.
9 (små) köttbullar, sittande vid datorn.

Strax därefter hörde han sin pappa prata i telefon med mamma om att han stekte pannkakor,
hoppade ned från sin stol, sprang till bordet och skrek:
- Pannkakor!
Och åt snabbt:
2 pannkakor.

Eftermiddagen förflöt i stort sett utan mat, men sedan var det dags för middag:
5-6 köttbitar samt lite ris.
Sedan:
Tre skålar ostbågar (bilden). This one´s for you, My!

Och än är dagen inte slut.

"Tur att vi skaffade två"

Jack och Jonatan. Två bröder. Två bröder som allt oftare och allt bättre gör saker tillsammans.
 Och då händer det också att deras mamma och pappa bara stannar till, och lyckligt tittar på bröderna som sitter tillsammans och pysslar. Pratar. Hittar på saker ihop.

 - Tur att vi skaffade två, sa deras mamma till deras pappa vid åsynen.
 Ja, eller hur? Det fanns en tid då det inte var självklart. Då det föreföll enklare, och mera bekvämt, att bara ha en pojke.
 Och det hade det ju varit också. De första åren med två barn var ju inte alls enkla.

 Men mycket roligare var det med två, även när det var som mest ansträngande.
 För den som en gång fått en Anka i sin vård, kan inte tänka sig ett liv utan.

 Och då visste dom ju ändå inte, vilken glädje och tillfredsställelse, de skulle känna när de båda pojkarna allt mer började göra saker ihop.
 (Jo, dom bråkar ibland också. Men Jack är en väldigt snäll och överseende storebror.)
(Och Jonatan har faktiskt börjat klappa Jack och säga "kollåt, kollåt" när storebror gråter. För inte länge sedan klippte han till i det läget.)

 

 
 Och det har varit nyttigt för Jack också, att vara två. Att inte vara ensam herre på täppan. Att få lära sig dela med sig, ta hänsyn, ta ansvar och ta om hand.

Bilden t h är ett år gammal - från december 2012: Jack 5, Jonatan 2.

 Och den här bilden är från december 2011: Jack 4, Jonatan 1.

Också här började det. December 2010, när Jonatan aldrig sett något annat av världen än CSK: Jack 3, Jonatan (drygt) 0.

(20101101) 11110 (20131221)

 Äter han? Jodå? Växer han? Ja, fast långsamt.
- Jag tror Jonatan kommer att bli lång! Sa, ganska oväntat, en av hans mostrar idag.
- Trevligt, sa hans mamma. Fast det är inte precis något som tyder på det.
 Hon hade nämligen dagen innan varit på BVC och vägt lillpojken, som - jodå! - visade sig ha vuxit, fast - nejdå! - inte särskilt mycket, eller fort.
 Ny vikt: 11.110, ett passande tal för en talmagiker som Jonatan, som själv har massor av ettor i sitt födelsedatum 20101101.
 Fast någon anmärkningsvärd viktökning var det ju inte, tre hekto på några månader, men ändå första gången över 11 kilo.
 - Jag tycker han är så lik Odd i kroppen, medan Jack väldigt mycket är en Sandgren, och Odd ju lång, förklarade mostern sin prognos.
 Jodå, varför inte? Time will tell.

Han äter! Ofta, men inte så mycket. Vid det här tillfället nobbade Jonatan bestämt en mjuk macka, men beställde i stället fram knäckebröd (Pyramid), varav han raskt åt fyra bitar. Jonatan gillar knäckebröd.

Bästa systern

 

 

 Äntligen kom hon, bästa systern, yngsta storasystern, Linnea! Hon damp ned i Åhus en fredag kväll med världens tyngsta resväska, på väg till julfirande med mamma och systrarna i Stockholm.
 Varmt välkomnande är bara förnamnet. Jack fick äntligen någon att spela tv-spel med och Jonatan bara damp ned i Neas knä, som om det vore det naturligaste i världen.
 Alla får inte det förtroendet från lillebror.

Och så blev det julmiddag för alla fem. Mysigt.
 Fast nästa morgon tog hon sin tunga kappsäck och försvann igen. Kanske är hon tillbaka igen efter nyår, när mellanstorasystern hälsar på i Åhus.

Julchef, och kulchef

Sedan familjen i går köpt den dyraste och snyggaste och största gran de någonsin haft, och placerat den i det specialbyggda nya granrummet, har Jack varit hur otålig som helst.
 Granen måste kläs! Genast!
 Och idag blev den klar och lyser nu så vackert på alla som har vägarna förbi på Stubbagatan, Den kan också beundras från familjens trädgård, men där passerar ju inte lika många.
 Mamma satte upp den nyinköpta belysningen - 25 ljus i stället för 16, är det stort så är det. Sedan tog Jack över.
 Han är nämligen familjens enväldige kulchef. Med fullt ansvar för att sätta varje julkula på rätt plats.
 Nu är han nöjd med sitt verk. Kulchef. Och julchef. En mycket duktig sådan.

(Denna text är kontrolläst och godkänd av Jack.)

En tok, och en klok som en bok

Jonatan är som bekant en liten tok. Medan Jack är klok som en bok.

 Så kan det t ex hända sig att familjen slagit sig ner vid bordet för att äta middag. Ja, bortsett från att Jonatan inte har ro att sitta stilla på sin stol, utan hellre vimsar runt i köket och säger "bajskorv, bajskorv".
 När hans mamma för femtielfte gången ber Jonatan sitta och äta, suckar storebror medkännande:
- Men mamma, tycker du inte han har fått tillräckligt många chanser nu?
Och när mamma en stund senare säger till Jonatan på skarpen att nu, eller aldrig, gäller det att komma och äta, uppmanar storebror:
- Nu menar hon allvar, Jonatan, det hör man på rösten! 



Även Jonatan har dock sina stunder. Även om han hela tiden förenar ros med ris. Som när han - inte alls sällan - kastar sig över sin mamma med så mycket kärlek och hög hastighet. att hon ofrivilligt säger aj. Då tittar lillpojken på mamma, och frågar medkännande:
- Gick det? Ont?
Och om hans mamma då medger att, ja, det gjorde faktiskt ont, och det vore bra om han tar det lite försiktigt... Då säger Jonatan, som lärt sig ett och annat på dagis:
- Kollåt! (=förlåt).
(Jonatan har lite problem med sina f.)(Och en del andra konsonanter som man bildar längst fram i mun.)

Lusse Lelle

 

 Jack deltog inte i luciafirandet på Talldungen förrän klockan klämtade. I det allra sista dagislussandet för hans del, i fjol, kunde man beundra Jack utklädd till tomte.
 Dessförinnan nöjd sig Jack med rollen som åskådare utifrån hans trogna livsregel, inte riskera något innan man vet säkert att man bemästrar det.
 Sådan är inte Jonatan. Han är med. Även om hans deltagande i torsdagens firande kanske inte var hundraprocentigt, så var det i alla fall större än året före, då han bara var en liten plutt som fröknarna drog fram i en kärra. 

 Mera liv i luckan var det absolut hemma i stugan när Jack och Jonatan poserade för årets tomtebilder.
 Båda var söte, var och en på sitt sätt, men nästan aldrig på samma bild.

 En så här glad stjärngosse är Jonatan i alla fall när omständigheterna är på hans sida. Och det är dom absolut mycket mer när man är inomhus.
 Och man är lagom påpälsad.

Detta gäller inte riktigt i Talldungens luciafirande. Jonatan ses här med en fin stjärngossestrut nästan längt till vänster.
 Och Jack? Han stod så fint bland åskådarna, och kollade lillebrors performance. Den rollen passar honom utmärkt.

Legoarbete

 8-14 år står det tydligt markerat på paketet. Men det hindrar inte Jack att kasta sig över hopsättningen av den komplicerade Star Wars Republic Striker-Class Starfighter med hundratals bitar.
 Att läsa och följa teoretiska instruktioner är han bra på, den nyblivna sexåringen. Mammas medverkan är mest för att Jack gillar att ha ett sällskap att munhuggas med. En sidekick.

Kung för en dag (till)

 Och så blev det söndag, och Jack var sex år och en dag gammal, men inte upphörde firandet för det.
 Exakt 24 timmar efter att barnkalaset tog slut, var det dags för närmaste släktingarna att uppvakta sexåringen.
 Vuxenkalas. Typ.

 Här har somliga sådana samlats på nya verandan för att se Jack öppna dagens skörd av paket.
 Fr v Carina, Midde, Göran, Inga-Maj, morfar Kalle och Jonas tittar på. Mamma assisterar.

 Sedan blev det dags för mat. Och prat. En nybliven sexåring har just tappat intresset för de vuxnas konversation.

 Kanske var han också aningen trött.

Men sedan blev det roligt. Kusin David dök upp efter en minst sagt kylig insats för golfklubben ute i julskyltningsvimlet.
 Han ville gärna visa Jack hur man spelar det nya (tja) Play Station-spelet.
 Som synes lyckades en lillebror omärkligt ansluta sig till sällskapet.