Att vakna i rätt eller fel säng

I tio år har Jonatan - om man generaliserar en aning - börjat natten i sin egen säng varje natt och avslutat den i föräldrarnas.

 Det kan finnas många skäl till detta, bland annat hans oemotståndliga beroende av kroppskontakt, det som uppkom redan när han var en liten pyttebebis på Neonatal.

 Han har inte heller varit särskilt förtjust i sitt eget rum, av någon anledning, helst ville han ha sällskap för att vara där.

 Men de senaste månaderna har något hänt. Helt plötsligt har han frivilligt dragit sig tillbaka bakom lyckta dörrar med sin bok eller sin ipad.

 Och detta har tydligen även haft effekt i nattmörkret. Nu har det hänt tre eller fyra gånger, att vi till vår överraskning vaknat utan att ha minstingen mellan oss i sängen.

 Kanske tycker även Jonatan numera att det blir lite trångt med tre personer i föräldrarnas säng. 

 Fast det är klart: de flesta nätter väljer han ändå att traska in dit någon gång innan gryningen kommer.

  

Det händer dock ganska ofta att det ändå bara är två personer i sängen när morgonen kommer. Inte sällan väljer Jonatans pappa eller mamma att fly fältet och smyga över till den lediga sängen i rummet bredvid.

Så här kan det se ut på morgonen. I det här läget tycker varken Jonatan eller den kvarvarande föräldern att det är läge att gå upp. Sängen är ju så SKÖÖÖN.