Elvamannafotboll

Ovan: Match på Valhalla. T v: Match på Överåsvallen, med en ovillig åskådare.

 

Höstlovet 2021 tillbringade vi i Göteborg. På några dagar spelade Jack och hans jämnåriga i Åhus HBKs P14-lag inte mindre än sju matcher.

 Och det var elvamannafotboll, något som gänget nätt och jämnt tränat på.

 Under dom omständigheterna gick det riktigt bra, även om första matchen - som spelades på Valhalla, en riktig arena i Göteborg där riktiga lag spelar - inte började så lysande.

Två dagar, och tre förluster, senare kom laget tillbaka till samma arena för att möta samma lag, Älvsborgs FF.

 Och samma lag som just besegrat ÅHBK med 8-1 (6-0) fick till sin överraskning se sig besegrat med 3-1 (1-1).

 Då började det äntligen (eller ska man säga redan) kännas roligt att spela elvamannafotboll.

Vi fick uppleva många fotbollsplaner, på många ställen runt om i Göteborg med omnejd. Det här är Gamlestadsvallen, där det spelades två matcher på söndagen, klockan 8 och klockan 12. Då hade killarna börjat bli ganska trötta. Att det är en regnbåge ovanför talar sitt tydliga språk.

Den här planen låg nästan i Partille.

Åhus HBK hade två lag i Gais Open. Här ser vi det andra, det s k elitlaget, möta Sirius på Guldheden Södra. I bakgrunden ser vi Gibraltargatan 98.

 - Ja, du kommer härifrån Göteborg, va? frågade någon Jacks pappa.

 - Ja, och jag har bott i det där huset där uppe, svarade pappan.

 Fast det var ju ett tag sedan. 1964-66. Inte den bästa tiden i hans liv. Inte alls.

 Jonatan är inte så intresserad av fotboll, men har fått genomlida en hel del matcher i sitt liv. Turligt nog fick han en del aktiviteter också, som det här besöket i Slottsskogen och på Naturhistoriska.

 Då gick vi bland annat vilse i den här labyrinten.

 Och så upptäckte Jonatan en ny passion under besöket på ett mycket regnigt Liseberg:

 Att köra radiobil. En gång, och en gång till, och en gång till!

 Roligare kan man inte ha.

Jack och hans kompisar sov i egna rum på hotellet i Mölndal, fyra i varje. De hade andra nöjen, som tur var med hjälp av mobiltelefonerna.

Plötsligt patient (Return of Ankan)

 

Jonatan rivstartade sitt liv som patient, utan tvekan en av Sveriges bästa i sin vikt- (1,5 kg) och åldersklass (minus sex veckor).

 Det är en period av hans liv som han inte minns, men som ändå präglat honom. De två månaderna på Neonatal formade honom till en luttrad och tålig liten Anka.

 Med åren har en del av de erfarenheterna och egenskaperna avtagit, men tydligen finns det ändå en stenhård StålAnka kvar längst in.

 Det visade sig när han plötsligt blev patient igen, till råga på det hela var det en av de gamla ankspåren som orsakade det hela.

 För plötsligt började det läcka ur det lilla hål i Jonatans mage där det en gång, för nio år sedan, satt en "knapp", en öppning där man då kunde spruta in näring.

 Men nu började det spöka i det lilla hålet, som alla bedyrat oss hade vuxit igen för många år sedan. När Jonatan åt och drack, började det nästan omgående rinna ut vatten ur den lilla springan.

 Fenomenet observerades först på lördag kväll, och på söndagseftermiddagen åkte Jonatan och hans mamma in till Barnakuten på CSK, där läkarna bedyrade att det som hände med Jonatans mage, faktiskt inte var möjligt. Helt omöjligt, helt enkelt.

 Det bedyrade de tills de själva fick se det hända.

 Och då bokades en läkartid på Skånes Universitetssjukhus i Lund redan nästa dag klockan nio.

 Och väl där hände samma sak: läkare efter läkare fastslog att det som vi själva och (till sist) läkarna i Kristianstad sett hände, inte kunde tänkas ske. Nio år efteråt, alltså. Otänkbart! Har aldrig hänt. Kan aldrig hända!

 Tills dom till sist själva kunde se det hända.

Då bestämdes det, efter viss vånda, att Jonatan skulle opereras samma dag. Jonatans mamma hjälpte till att påskynda det beslutet.

 Hon påpekade att Jonatan tvingats fasta sedan söndag eftermiddag och att vi bor tio mil från Lund.

 Så Jonatan blev inlagd, klädd i sjukhuskläder, nedsövd, opererad och fick sedan med tiden (fast lite för tidigt) vakna upp igen.

 Fortfarande omtöcknad av narkosen var han aningen personlighetsförändrad, konstaterade hans mamma, och dessutom riktigt arg.

 Det gick dock över med tiden.

 Sammanfattningsvis var Jonatan även denna gång, så många år efteråt, samma tåliga och kloka patient som han en gång varit som liten Anka.

 Det var många påfrestningar som han utsattes för under ett drygt dygn, utöver resan till Lund och allt som hände där, dessutom tvånget att fasta inför det hela.

 Om en pojke som älskar mat inte får tröstäta, vad kan han då ha kvar att glädjas åt i livet?

 (Jo, det är tur att IPad finns...)

 

På bilden härintill ser vi den nyopererade Ankpojken, med en smörgås och några pannkakor, samt förstås skärmen.

 Vid 20-tiden på måndagskvällen, drygt tolv timmar efter resan hemifrån, var Jonatan och mamman tillbaka hemma igen.

 Som belöning, och kanske nödvändig återhämtning, får han stanna hemma från skolan en dag eller mer.

 Han har ju ändå en del att övervinna. Ett färskt sår i magen, samt spåren av intubation i halsen.

 Jonatan må vara beredd att ta strid, när det krävs, men när han inser att det är nödvändigt, så är han beredd att genomlida allt möjligt.

 En liten hjälte.

Dags att fylla elva!

Jonatans elfte födelsedag sammanfaller med den första dagen på höstlovet. Han brukar ha lov när han fyller år.

 Oväntat nog firar han detta med att sova ovanligt länge (extra länge med tanke på att det just blivit vintertid), först efter klockan åtta är det dags att sjunga för honom och för honom att öppna paket.

 I ett av paketen dyker en ny bekant upp, nämligen Espeon.

 Här nedanför får han ta en första pratstund med Umbreon och Jolteon.
 

Pinnrace under Haväng

När Jacks och Jonatans pappa kommer till Haväng, så minns han berättelsen i "Sagan om ringen" hur  Frodo följer Aragorn upp på Cerin Amroths gröna kulle och känner hur denna plats är tidlös och ännu mer förtrollad än det omgivande alvriket Lothlorien. Så är det, tycker pappan, att  kliva ur bilen och vandra från bilen genom den trolska urskogen och in i Havängs magi. Som en portal till en annan, och kanske bättre, värld.

 

 Jack och Jonatan, och deras mamma, gillar också Haväng, fast kanske utan att känna Tolkien-vibbar. De gillar att åka dit för att det är vackert, spännande på ett ofarligt sätt, ovanligt lättillgängligt och för att man kan tävla i kappsegling i Verkeåns utlopp.

 Det är väldigt enkelt. Varje tävlande väljer en pinne och så kastar man samtidigt dem i vattnet från den träbro som korsar Verkeån bara knappt hundra meter från havet.

 Sedan ser man vilken båt som hittar den bästa strömmen och inte hamnar i någon lurig vattenvirvel eller fastnar i ett nedfallet träds förrädiska grenar, utan först kommer ut i den strida ström som för båtarna den sista biten ner i Hanöbuktens vågar.

 Eller, så enkelt är det inte. För man är också tvungen att döpa sin tävlingspinne till fantasirika namn innan den sjösätts. Jonatans hette t ex "Pinse" och "Grene", en av Jacks "Pinnitus", pappa drämde till med "Nautilus" på en av sina (den var dock inte undervattens-) medan mamma var djärv nog att döpa en till "Sten".

Så fort man kastat i båtarna måste någon - ofta pappan - snabbt sprinta ner mot havet på ena sidan ån och försöka räkna ut vilken farkost det är som egentligen vinner.

 Det var inte det lättaste i år, man kunde när och jämnt urskilja alla, och exakt vad som hände med båtarna efter att de kastat sig in i strömvirvlarna genom eller strax intill ett nerfallet träd kunde inte alltid fastställas exakt.

 Men förmodligen var det Jonatan som vann mest. Och Jack som var bäst att hamna på övre halvan. Så alla (som räknas) var nöjda.

 De vuxna, som ju inte är lika framstående pinnseglare, kunde trösta sig med att njuta av den förtrollande naturen. Det behövde man varken vara alv eller hob för att klara.

Dagen efter åkte tre av oss ut på ännu ett naturäventyr. Det mycket vackra och dramatiska naturreservatet Åbjär, med fantastisk bokskog och mycket djupa och branta raviner runt Mjöån som forsade farligt och trolskt där nere på botten.

 Åbjär var inte natur i Jonatans smak. Lite för farligt och alldeles för många steg per upplevelse.
 

Tjocka släkten

En septemberlördag samlas alla på den milsvida stranden i Yngsjö; en pappa och fem syskon. Och några till.

 Pappan har fyllt 70 och det ska man förstås fira. Bättre sent än aldrig.

 Två som aldrig missar chansen att ha roligt tillsammans, när tillfälle uppkommer, är Jonatan (yngst i Gen2) och Wolffi (äldst i Gen3).

I väntan på att middagen ska serveras i restaurangen intill, dukas snacksen fram. Här är tre som inte tackar nej till chips, popcorn och nötter: Wolffi, Aino och Jonatan.

Lotta, Wolffi och Jonatan diskuterar vid det ena av två matbord under middagen.

 Jonatan och Wolffi har tagit plats i en av hotellets sängar med sina skärmar.

 På nedre bilden har dom satt fart på Legot i Jonatans rum där hemma.

Övre bilden: full fart vid barnbordet på födelsedagsmiddagen.

 Nedre bilden: Jonatan och Emre på studsmattan hemma i Åhus.

Skolavslutning 4.7.

 
Är det skolavslutning, går vi till Åmunds och äter ribs. Det är sen gammalt.

I år var skolavslutningen sen, mycket sen. I andra kommuner var skolan över 11 juni, men i Kristianstad höll man på en vecka länge, ända till 18 juni. I vilket fall som helst så är traditionen i vår familj att ett nytt avklarat läsår ska firas på restaurang, och inte vilken som helst alltså.

Det är också tradition att man är lite mer finklädd än vanligt just den sista skoldagen. 

 Så här såg följaktligen lillebror ut den dag då han slutade fjärde klass.

Man kan inte säga annat än att det har varit ett annorlunda skolår under pandemin. Jonatans skolgång har dock inte påverkats mycket, medan Jack tvangs till distansundervisning tre eller fyra veckor.

 Och så här var storebror klädd sista dagen i sjuan. Till hösten är det klass fem för Jonatan och klass åtta för Jack.

 Allvaret ökar. Barndomen minskar. Men än finns det ingen anledning till panik.

Att vakna i rätt eller fel säng

I tio år har Jonatan - om man generaliserar en aning - börjat natten i sin egen säng varje natt och avslutat den i föräldrarnas.

 Det kan finnas många skäl till detta, bland annat hans oemotståndliga beroende av kroppskontakt, det som uppkom redan när han var en liten pyttebebis på Neonatal.

 Han har inte heller varit särskilt förtjust i sitt eget rum, av någon anledning, helst ville han ha sällskap för att vara där.

 Men de senaste månaderna har något hänt. Helt plötsligt har han frivilligt dragit sig tillbaka bakom lyckta dörrar med sin bok eller sin ipad.

 Och detta har tydligen även haft effekt i nattmörkret. Nu har det hänt tre eller fyra gånger, att vi till vår överraskning vaknat utan att ha minstingen mellan oss i sängen.

 Kanske tycker även Jonatan numera att det blir lite trångt med tre personer i föräldrarnas säng. 

 Fast det är klart: de flesta nätter väljer han ändå att traska in dit någon gång innan gryningen kommer.

  

Det händer dock ganska ofta att det ändå bara är två personer i sängen när morgonen kommer. Inte sällan väljer Jonatans pappa eller mamma att fly fältet och smyga över till den lediga sängen i rummet bredvid.

Så här kan det se ut på morgonen. I det här läget tycker varken Jonatan eller den kvarvarande föräldern att det är läge att gå upp. Sängen är ju så SKÖÖÖN.

Läsa eller inte läsa

 Jack och Jonatan är väldigt petiga när det gäller bokläsning. Det mesta som deras nördiga pappa valt ut, köpt eller högläst har avvisats bestämt.

 Hundratals fina och dyra böcker ligger olästa på olika platser i huset, eftersom polletten inte trillade ned. Om det är barnen, som inte förstår sitt eget bästa, eller pappan, som inte förstår sina barn? Kanske lite av varje.

 Sagan om ringen stod Jack bara ut med i en av tre volymer, Harry Potter blåvägrar han konsekvent ("Jag ska vara den ende i världen som inte läst dem") och lika illa har det gått med det mesta i samma genre. Philip Pullmans böcker om Lyra har han dock läst med behållning, men tyvärr inte orkat igång med den senaste, som ligger oläst på hans nattduksbord sedan 7 december.

 Det Jack läser handlar mest om fotboll, både skönlitterära bokserier, vi/han har läst en hel del, och fackböcker som Erik Nivas, och specialbilagor, men just nu är det framför allt Buster (som pappa brukar köpa under stockholmsbesök), sportserietidningen från 1900-talet, som han tar till innan han somnar.

 Jonatan har gått med på en hel del läsning vid sängkanten, även böcker som föreföll inte alls passa hans ålder, t ex Narnia-serien, Den långa flykten/Watership down, Den finurliga räven och Djuren från Gamla Skogen, alltså hellre dramatik från sagans och djurens värld än från människans, diskbänksrealism (som Viveca Lärns barnböcker) avvisar han direkt. Eller Det tunna svärdet, en kritikerrosad tegelsten, som handlar om en pojke som beger sig till dödsriket för att hämta hem sin mamma.

 När det gäller Harry Potter har vi dock bara kommit till mitten av nummer 2, då Jonatan tyckte det blev lite kusligt (för två år sedan, då vi avbröt, för att hittills inte återvända).

 Och det har varit väldigt svårt att hitta böcker som han vill läsa själv. Uppgifterna från skolan, typ 15 sidor i ganska lättlästa böcker, har han för det mesta inte alls gått igång på.

 Men plötsligt händer det! Mördarens apa, en tegelsten på 610 sidor, avsedd för betydligt äldre, knäckte Jonatan på några dagar, och sedan körde han igång med serien om Warriors, en nätt serie på 6x300 sidor om vildkatter som slåss om makt och hegemoni i skogen, numera har han läst så långt den finns på svenska, till volym 14. Samt ungefär hälften av böckerna på engelska!

 När det gäller Astrid Lindgren så läste vi en hel del, när pojkarna var få små för att göra motstånd, Ronja har Jonatan gått med på, medan båda vägrat Bröderna Lejonhjärta. Dom gillar inte när huvudpersonerna dör (mycket begripligt, det gör inte jag heller)(och alla gånger jag läst Sagan om ringen för mina barn, har jag känt mig tvungen att berätta att Gandalf inte ä r död, inte på riktigt).

 Det gäller bara att knäcka koden, som bekant, och för Jonatan gäller: inte den riktiga världen, inte för kusligt och helst djur. 

Han är, eller har i alla fall varit, rätt förtjust i drakar också. Men Game of Thrones får nog vänta ett antal år...

Den uppenbara orsaken till allt detta, och den stora skillnaden mot när mina tre döttrar växte upp, är förstås teknikutvecklingen. Jack och Jonatan hämtar nästan all sin information och förströelse från den digitala världen.

 Just därför är det, anser jag, ännu viktigare att sänka tempot med en bok eller motsvarande. Då har man kontroll.