Den motvillige (men ändå kompetente) cyklisten

 Det finns barn, nästan alla verkar det som, som vill upp på en cykel så fort dom kravlat sig ur vaggan, nästan innan dom lärt sig gå. Världen är full av minimala figurer som stolt tar sig fram på en lika liten cykel, med stolta föräldrar bredvid.

 Det finns också sådana, som lär sig cykla sent, men sedan älskar att cykla långt upp i pensionen, Jonatans pappa är en sådan.

 Och sedan finns det Jonatan. Cykelvägraren!

 Men cykla kan han. VSB.

 

 Jonatan har aldrig någonsin i sitt liv själv bett om att få cykla. Det har i stället varit hans pappas otacksamma uppgift att motivera honom, inte sällan genom hot om utebliven skärmtid.

 Till sist lärde han sig ändå - utan större svårigheter - att cykla. Det skedde på en riktigt liten cykel, så liten att hans pappa brukade frakta den ovanpå sin egens cykels styre, när han forslade den till skolan på eftermiddagar.

 Jonatan, pojken som aldrig hittills cyklat till skolan, cyklar nämligen hem därifrån då och då, då familjens bil har annat för sig.

 I somras var vi dock eniga om att den blivit för liten, så vi köpte en nyare och större. Efter viss tvekan visade det sig att Jonatan kunde cykla utmärkt även på den.

 Dessutom gick det fortare och lättare. Nya cykeln hade till och med tre växlar.

 Jonatan föredrar ettan.