Annat ljud i skällan är det på morgonen, Då tål han inte minsta strimma ljus.
Så vår lilla pojke är både mörkrets son och ljusets. Han älskar ljuset när andra vill ha det mörkt. Men mörkret när andra vill ha det (nåja, eller åtminstone känner sig tvungna att anpassa sig till att ha det) ljust.
Och om det stämmer? Faktum är att han är förbluffande bra på att somna i ett alldeles för ljust rum. Även om det kanske gått fortare i mörker. I teorin, alltså. En kille som tjatar oavbrutet om att han inte tål mörker somnar inte i första taget.
Att han med glädje sover vidare i den numera alltför mörka morgonen känns däremot väldigt normalt.
Det är vid sådana tillfällen - när vi ligger i ljuset och väntar på sömnen (hans, men ibland kommer min först) - som sådant här inträffar:
I.
Jag och Jonatan ligger och pratar medan vi väntar på att han ska somna. Bland annat diskuterar vi varför han inte gillar att pussas, eller ens bli pussad, trots att han gillade det och var så bra på det när han var liten.
- Jag tycker det är töntigt att pussas.
II.
Men om någon flicka (jag är gammaldags) vill pussa dig, då?
- Då säger jag "nej tack".
III.
För att trösta mig säger han att han däremot tycker det är mysigt att gnuffas. (Gnugga kinderna mot varann.) Och sedan gör vi det en lång stund. Väldigt mysigt.
Han är bra på det också, Jonatan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar