Sandgrenarna har ju bollen i blodet, och hanterar inte bara fot- utan även också (t ex) golf-, tennis-, pingis- och handbollar på ett oftast lysande sätt.
Så det måste väl vara det clausenska arvet som får Jonatan att så kategoriskt säga nej till fotbollen. Hans far tillbringade ju sina första elva år med näsan i en bok (eller flera) utan att egentligen någonsin röra en fotboll.
För att inte tala om att han (pappan, alltså) när han började fyran hellre spelade brännboll med flickorna än fotboll med pojkarna, Det tyder på en envishet som påminner om den som Jonatan uppvisar nu,
(Brännboll? Jo då. Det här var på 1960-talet och på den tiden ansågs det allmänt att fotboll inte passade sig för flickor.)
Men inte ens den bästa läsning kan garanterat skydda ett barn för alltid från fotbollens förbannelse. Vid elva års ålder förvandlades Jonatans pappa på nolltid från fotbollslikgiltig till -passionerad. Samma sak hände hans äldste son drygt 50 år senare (fast då var han bara 6½).
Så Jonatans tid kanske kommer.
...eller inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar