Pojkarnas pengar

 Pojkarnas pengar. Är det inte mycket med. Jack har hunnit bli nio och Jonatan sex år utan att någon av bröderna visat minsta glimt av den penninghunger som sägs vara den största drivkraften hos oss alla.
 Kanske för att de vanligtvis får allt dom pekar på, mest för att deras önskemål nästan alltid är mycket små och rimliga, och därför aldrig behövt grubbla på sambandet mellan dom där pengarna och det som man vill ha (och nästan alltid får).
 Det kan ju också vara så att pengar numera är något mycket mer osynligt än när deras föräldrar var små, och alla barn hade en spargris och alla vuxna en plånbok eller portmonnä.

Sådana var i alla inte deras föräldrar när dom var i motsvarande ålder. Där fanns det en längtan av att hålla hårt i de där glimrande och så värdefulla slantarna, så många som möjligt, ja, till och med - till föräldrars förfäran - stoppa dem i mun.

 Fast inte Jack och Jonatan. Deras spargrisar har stått bortglömda och nästa tomma ända sedan de fick dem av sparbanken, och nästan lika illa är det på deras sparkonton, speciellt Jonatans.
 Lika glada har dom alltså varit ändå.

 Men i alla fall: Jack har ändå till sist fattat galoppen. Att pengar skulle kunna vara bra. (Och sedan - på klassiskt Jack-sätt - väntar han och ser. Tigger inte, tjatar inte. Bara väntar och ser om det en vacker dag ska dyka upp pengar.)

 Det gjorde det. En decembermorgon fanns det ett tiokronorsmynt i paketkalendern. Och då hoppade lillebror också på tåget.
 - Jag vill också ha pengar!
 Så nästa dag fanns det minsann inte mindre än sex mynt i paketet. Nöjt stoppade Jonatan ned dem i den oranga spargrisen.
 Och glömde alltihop. Jonatan har ju allt han behöver. Vad ska han ha pengar till?