Here be dragons (Jonatan x 4)

Jonatan är som bekant vid sex års ålder svårt datorberoende. Som tur är har han dock också några analoga intressen:

1. LÄSA. Han är en storkonsument av Bamse och tidningar om Minecraft/Pokemon

2. SPELA KORT. Han älskar att spela skitgubbe, speciellt om han får preparera leken i förväg. (Det är Jack inte lika förtjust i.)

3. LEGO. Han är en fantastiskt påhittig byggare, vilket möjligen får tråkiga konsekvenser för de dyrbara skapelser han fått vid jul eller födelsedag som nu byggts om till oigenkännlighet och aldrig kommer att bli återställda igen.

4. RITA. Ett nytt intresse, som fröknarna i förskoleklassen odlat. Helt plötsligt kan han sitta hemma och rita de mest fantastiska drakar, och dessutom skriva en varudeklaration i övre hörnet - på engelska. Tro inte att han behövde fråga någon om råd för det.

Vid städning i källaren dyker denna stora papperskasse upp, sprängfull av lila plastsprutor. Ett minne från en tid då vi var storkonsumenter, det var sådana sprutor som höll vår lille pojke vid liv, med deras hjälp sprutade vi in näring i hans lilla kropp.
Nu verkar den tiden närmast overklig. Sedan åratal äter Jonatan förträffligt alldeles själv, och är nästan alltid hungrig.

Veckans replik från sexåringen (vid uppstigningen):
- Vilken dag är det idag?
- Tisdag.
- Och jag som hoppades det var fredag!

Så ung. Redan så trött.

Jonatan är inte den som frivilligt lämnar sitt hem. Där skulle han kunna tillbringa alla sina dagar.
 Men på söndagen lyckades hans mamma ändå lura/tvinga ut pojken på pokenad, och när han kommit ner till borgruinen i hamnen tyckte han ändå att det hela var riktigt spännande.

Snowracer hem från skolan

 Första skoldagen och vinterns första snöstorm kom samtidigt till Åhus.
 Jonatan blev glatt överraskad när han fick åka snowracer hem från skolan. Här är det Jacks kompis Emil som drar honom sista biten.
 Nästan ännu roligare var att åka nedför backen vid Åhus gamla slottsruin. Det blev bara en gång, men det är mer än under hela säsongen vissa andra vintrar.

 Jack för sin del valde att ta kickbiken hem, trots erbjudanden att slippa.
 Det var verkligen inte väder för kickbikes, men om man är en envis typ så sporrar det bara lite extra.

Karamellpojkarna

Jacks och Jonatans smak i sötsaker varierar. Sammantaget är Jack mycket mer intresserad av sådana.
 Godis äter båda, men Jack gillar fler sorter. Och söta bakverk äter Jonatan nästan inte alls, medan Jack är galen i chokladtårtor (inte minst Duvanders berömda som han äter här, men även pappas hemmagjorda), kanelbullar, lussekatter och förstås glass!

Av detta äter Jonatan nästan inget, inte ens glass är han särskilt förtjust i. Ibland tycker han mycket om Pågens kanelgifflar men lika ofta totalvägrar han dem.
 Inte ens våfflor eller pannkakor, med eller utan sylt. Även då säger Jonatan nästan alltid nej. Hellre då en påse ostbågar eller jordnötter.

 Så på den pojkens födelsedagskalas, när det skulle vara extra festligt, blev det inte tårta eller glass.
 Det blev jordgubbar, det enda njutningsmedel som Jonatan tycks vara för evigt förälskad i.

Pojkarnas pengar

 Pojkarnas pengar. Är det inte mycket med. Jack har hunnit bli nio och Jonatan sex år utan att någon av bröderna visat minsta glimt av den penninghunger som sägs vara den största drivkraften hos oss alla.
 Kanske för att de vanligtvis får allt dom pekar på, mest för att deras önskemål nästan alltid är mycket små och rimliga, och därför aldrig behövt grubbla på sambandet mellan dom där pengarna och det som man vill ha (och nästan alltid får).
 Det kan ju också vara så att pengar numera är något mycket mer osynligt än när deras föräldrar var små, och alla barn hade en spargris och alla vuxna en plånbok eller portmonnä.

Sådana var i alla inte deras föräldrar när dom var i motsvarande ålder. Där fanns det en längtan av att hålla hårt i de där glimrande och så värdefulla slantarna, så många som möjligt, ja, till och med - till föräldrars förfäran - stoppa dem i mun.

 Fast inte Jack och Jonatan. Deras spargrisar har stått bortglömda och nästa tomma ända sedan de fick dem av sparbanken, och nästan lika illa är det på deras sparkonton, speciellt Jonatans.
 Lika glada har dom alltså varit ändå.

 Men i alla fall: Jack har ändå till sist fattat galoppen. Att pengar skulle kunna vara bra. (Och sedan - på klassiskt Jack-sätt - väntar han och ser. Tigger inte, tjatar inte. Bara väntar och ser om det en vacker dag ska dyka upp pengar.)

 Det gjorde det. En decembermorgon fanns det ett tiokronorsmynt i paketkalendern. Och då hoppade lillebror också på tåget.
 - Jag vill också ha pengar!
 Så nästa dag fanns det minsann inte mindre än sex mynt i paketet. Nöjt stoppade Jonatan ned dem i den oranga spargrisen.
 Och glömde alltihop. Jonatan har ju allt han behöver. Vad ska han ha pengar till?