Picture this

 Minst ett år äldre än vi!
 Det var ÅHBK-pojkarnas omdöme om motståndarna i Bromölla. Större och stöddigare var dom utan tvekan. Vilket också framgick av slutresultatet 11-2(5-0).

Matchen spelades inte alls på Strandängen, undanskymd vid Ivösjön, utan på ett nytt arenaområde med märklig fond.

 Tappra åskådare. Hermans och Emils mammor håller humöret uppe.
 Den sistnämnda, också känd som Sara (t h), här uppvaktad av två dagispojkar, Sixten och Jonatan.

 Men: ibland lär man sig mer av en förlust mot ett bra lag än en seger mot ett dåligt.
 Eller hur?

 Mycket gick annars i orange den gångna helgen (som ju slutade med en bedövande överlägsen SM-finalseger för IFK Kristianstad.)

 Den orange färgen fick Jack att lyfta bättre när han skumpade runt på familjens nya studsmatta tillsammans med Emil,

 Bröderna JJ säger sällan nej till en god bok. Särskilt förtjusta är de i en sådan, när det inte är s k skärmtid.

 En bild till från fotbollsutflykten till Bromölla. Sixten och Jonatan klättrar, medan deras mammor oförfärat ser åt annat håll.

Att se på fotboll är inte precis Jonatans stora intresse. (Än.) Men det finns ju så mycket annat man kan syssla med. Som att stifta nya bekantskaper.

Tant Wivan

 Jack och Jonatan har ju som bekant två mostrar, inte av blodet men vi har adopterat dom, dgt är moster My och moster Inga-Maj.
Nu har dom fått en tant också. Tant Wivan.
 Tant Wivan är mammas arbetskamrat, som efter många och långa äventyr ute i världen nu dumpit ner på Radio Kristianstad igen, och då behövde hon nånstans att bo.




 Det blev hemma hos Jack och Jonatan. I Jonatans rum, närmare bestämt.
 Och det är också Jonatan som gullat mest med den nya tanten. Jack gillar henne också men det är Jonatan som kramas mest och bäst.

Nu har Wivan åkt igen, men hon kommer tillbaka i sommar, har hon lovat. Då ska hon bo i gästhuset.

 Hon efterlämnade två presenter. Man kan inte säga annat än att Jonatans hamnade mitt i prick. Den närmaste timmen gjorde han inte annat än läste.
 Han släppte inte tidningen en sekund.

Inte ens när han oturligt nog somnade under en biltur in för att hämta mamma på jobbet.

En till familjemedlem vande sig snabbt vid Wivan (som var hennes kattvakt under den övriga familjens semester i Barcelona). Här väntar Siena på tantens återkomst.

En pappa vid namn Mamma

Jonatan kallar alla för "mamma", även Jack får heta det ibland.
 Hans pappa skrev den här lilla berättelsen på Facebook, och den tyckte många var rolig:

- Mamma!
(Som min yngste son brukar kalla mig. Jag tror att det är en hedersbetygelse. Eller så är han bara lite förvirrad.)
- Ja. Fast jag heter pappa.
- Pappa!
- Ja.
- Vet du: det är bara killar som är pappor. Och bara tjejer som är mammor. Om en tjej skulle (fniss) vara pappa, skulle han vara utklädd,
- Ja, min son.

(Och, hör ni ni. Jag vet att det finns många andra svar. Sannare. Mera politiskt korrekta. Men han är bara fem år. Han kan få leva i en enkel värld ett tag till.)
(Fast kanske är han redan sanningen på spåren. Han som så obekymrat och vanemässigt kallar mig "mamma".)

Ibland brukar Jonatan först kalla sin pappa för "mamma", sedan för "Jack". Men hans pappa är en tålig natur. Och, som sagt, vad kan vara finare än att kallas "mamma"?
 I vår familj: inget.

En sista sista gång på Neo

28 april 2016. Fem år, fem månader och 27 dagar. Då är man väl aningen för stor för Neonatalavdelningen?
 Jo, till och med Jonatan, vår f d anka, har vuxit ur sin gamla kostym. Så att säga. Egentligen trodde vi redan ett år tidigare att det var sista besöket.
 Men Jonatan och mamma (pappa var på begravning många mil därifrån) fick en chans till, med doktor Bosse och sköterskan Erika. De hade väldigt trevligt alltihop. Man kunde nästan tro att någonting inom Jonatan visste att han tillbringat sina första två månader utanför moderlivet bara en liten bit härifrån, vårdad av Bosse och Erika och en massa andra fantastiska människor, ingen nämnd och ingen glömd.
 Bosse och Erika var nöjda. Mamma var nöjd. Men nöjdast var nog Jonatan. Han är nu utskriven. Betyget blev MVG.

 Och om ni undrar hur stor en så stor pojke är nuförtiden? Visst gör ni det, undrar alltså. 102 centimeter hög. 15,2 kilo tung.
 Inte jättemycket. Men mer än någonsin. Och väldigt mycket pojke för pengarna!

Och så här såg han alltså ut på den tiden han bara vägde en tiondel så mycket: 1,5 kilo.
(For the record: det här är en av mycket få bilder på Jonatan med napp. Han använde egentligen aldrig napp. Han kunde inte. Munnen var felkonstruerad. På den tiden, alltså.)

Barcelona - allas favorit

 Egentligen var det för att fira pappas födelsedag som Jack och Jonatan med föräldrar for till Barcelona.
 Vi bodde i den fantastiskt trevliga stadsdelen Poble Nou.

  Men också för att det är ett ställe som pojkarna gillar. Det är faktiskt Jacks tredje besök (fast första gången var han bara en bebis) och Jonatans andra.

 Många goda middagar blev det. t ex tapas. Bland annat på den här galiziska restaurangen.

 Precis nedanför Poble Nou ligger ett pärlband av stränder. Svårt att motstå.
 Men varmt var vattnet inte. Inte än. Gissningsvis 17 grader kanske.

 Så Jack stannade på stranden,

 Medan Jonatan i alla fall blötte ned sig lite grann. Den pojken har ju svårt att motstå vatten.

 Mellan stranden och bostaden fanns också denna lekplats som föll Jonatan i smaken. Bland annat fanns en karusell som han gillade.
 Även om den kanske gjorde honom aningen för snurrig.

 En av dagarna for vi till Camp Nou. Alltså arenan där FC Barcelona spelar (dock inte under de knappt fyra dagar JJ var i stan).
 Jack och mamma kostade faktiskt på sig en rundtur i dess innandöme. (23E för vuxna, 18E för barn).

Dagen därpå var det mulet. Då blev det besök på Plaza Catalunya med omgivande gator. Jonatan fascinerades av en man som gjorde gigantiska såpbubblor.

 Shopping också, förstås. Här ett besök på Urban Outfitters.

 Barcelonas mest berömda gata, Ramblan, kan göra vem som helst utmattad.
 Men i de kvarteren precis intill gömmer sig små oaser.
 Här lekplats, medan föräldrarna fikar.


Och här har de tre manliga familjemedlemmarna fattat posto på Zara, medan mamma shoppar. (Måttligt.)

 Under hela besöket i Poble Nou tågade trupper med mycket vältränade gymnastiktjejer i alla åldrar och från många länder förbi, fram och tillbaka på Rambla Poble Nou,



Jonatan tillbaka på den roliga lekplatsen. På vägen hem gjorde han en så farlig sak att det inte ens kan skrivas i den här bloggen.

 Sedan blev det lördag och en lång resdag blev det. Här väntar familjen på Barcelonas flygplats (terminal 1) på att planet ska ta dem hem igen.

Och här ser vi resans höjdpunkt, i alla fall för Jack. Inne på arenan där världens bästa klubblag spelar sina hemmamatcher.