Hur menar vi då? Jo, att Jonatan inte precis är den typen som sover hela natten i sin egen säng. Vanligtvis alltså. Och aldrig vaknar han med ett leende, eller med ett försynt "mammaaaa!".
Nä, vanligtvis vaknar han (typ) och skriker, inte sällan händer det redan innan föräldrarna går till sängs, men i alla fall senast klockan ett, och nöjer sig inte förrän han är i mammas och pappas säng.
Där ägnar han natten åt att försöka dra loss alla mammas hår, ett efter ett. I alla fall förr i tiden. Sedan sover han belåtet till morgonen.
Men helt plötsligt... Natten till onsdag sov han ända till 5.30 i egen säng. Nästa natt lika länge. För att fredag morgon (bilderna) få väckas i sin egen säng vid 6.30.
Kanske är det ett trendbrott. En islossning. Eller bara en tillfällighet. Fast i vilket fall som helst befrämjande för föräldrarnas - och Jonatans - sömn.
När Jonatan väl vaknat gör han roliga saker: Åker rutschkana på Jacks skolgård...
Pigg kille. Utvilad.
PS:
I hela sitt liv har alltså nästan varje natt Jonatan vaknat i sin säng och gråtit /skrikit, och befunnit sig i någon sorts rätt okontaktbar dvala. (När han fått komma över i vår säng har han sovit vidare, mer eller mindre harmoniskt.)
Men i natt klockan 4.20 vaknade jag och hörde honom säga "Mamma!"; och när jag kom in till hans säng satt han upp i den och väntade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar