De första veckorna flyttades Jonatans säng ner på+ bottenvåningen, eftersom han inte kunde ta sig upp och ner för trappan. Där fick han sällskap av en förälder, som höll honom sällskap. Många nätter sov både mycket dåligt, eftersom Jonatan fick ett sånt förskräckligt djupt skavsår av gipset.
Rekordet var att han vaknade 25 gånger samma natt och satte sig i rullstolen, där han somnade om, eftersom det gjorde mindre ont där. Sedan tillbaka till sängen, och så samma sak igen, gång på gång.
Till slut lyckades sjukvården arrangera gipset på ett sådant sätt att skavsåret blev mindre smärtsamt, och då sov alla bättre igen.
Så det blev nödvändigt med ett helt annat liv. Mycket mindre rörligt, och ganska bekvämt - om man tänker så.
De första fyra veckorna tillbringade Jonatan i rullstolen, här med syskonbarnet W vid stranden, de två nästa veckorna var det också mycket rullstol, men nu mindre gips och ibland kryckor i stället, efter sex veckor togs allt gips bort, men då var höger ben så försvagat att Jonatan inte kunde/ville gå på det.
Så det blev en vana att använda rullstol i skolan, och här rullar han sig från skolan till hemmet efter avslutad skoldag.
En viktig del av rehabiliteringen skedde i CSKs egen fysioterapibassäng tillsammans med sjukgymnasten Maria.
Ganska snart kunde vi lämna tillbaka rullstolen, och Jonatan började förflytta sig med två kryckor, och senare med bara en.
På väg in på ortopeden för ett sista besök. Vi hoppas slippa se dig igen, sa ortopeden Anna kärleksfullt, "du vet att det finns bara en som kan få ditt ben att fungera igen". (Det visste Jonatan.)(Men han var inte tacksam för det.)
Flera gånger i veckan var det dags att besöka bassängen på CSK och träna. En ganska lång sträcka för Jonatan att ta sig med kryckor.
Här på en sällsynt promenad med familjen. Under den här perioden har motionen varit ännu mer sällsynt än i vanliga fall. Jonatan blev dock med tiden riktigt duktig på att förflytta sig med kryckor, och sedan med krycka.
10 juni var vårterminen, som varit så krånglig för Jonatan, vare sig han var i skolan eller inte, äntligen över. Här poserar han med sin krycka.
Tre dagar senare, 13 juni, beslöt Jonatan sig för att börja gå igen, nu med två ben. Det var inte så lätt. Men det gick (dvs han gick). Här har han just varit på besök hos sjukgymnast Maria, som blev mycket förtjust och lättad att han äntligen vågade gå igen.
Här, 17 juni, var det dags för ett sista rehab-bad. Maria var nöjd med Jonatans framsteg och var beredd att släppa ut honom i världen, på egna ben. Det kommer att ta tid, varnade hon innan det känns normalt igen, men nu har Jonatan tagit det avgörande steget.
Så här befriad kan en (f d) anka känna sig, när man fått godkänt av sjukgymnasten.
Men det är ingen tvekan om att, hela ben eller inte, så är det vattnet som är olycksfågelns bästa element.
En viktig del av rehabiliteringen skedde i CSKs egen fysioterapibassäng tillsammans med sjukgymnasten Maria.
Sista veckan med skolan innehöll massor av aktiviteter, som de flesta klasskamraterna nog gillade, men som kändes plågsamma för en kille med krycka. Här besök på stranden.
