Det här är verkligen en lång historia. Den börjar inte här, men den slutade där, 21 december 2012.
Trodde vi.
Ankan: Något fattas (fast saknas inte) (jonatananka.blogspot.com)
(Som välling, men tjockare och segare.)
Ibland sprutade vi in för mycket, och magen gjorde uppror, och inom kort fick världen uppleva säregna gejserfenomen: den vita vätskan sprutade ut ur både näsa och mun. En ganska chockartad upplevelse för den som inte sett det förut.
(Jag minns speciellt en fin restaurang med hänförande utsikt på Skiathos, numera också känd som Mamma Mia-ön.)
Men i december 2012 låg knappen helt plötsligt på golvet under matsalsbordet, där Ankan just kravlat runt.
"Något fattas, fast saknas inte" skrev jag då, och det visade sig att Jonatan var fullt kompetent och villig, att inta föda på det sedvanliga sättet.
Äta, alltså.
Med tiden blev det (nästan) hans käraste tidsfördriv.*
- Måste ni vidta några åtgärder nu, frågade vi sjukvården.
- Det behövs INTE! Det läker av sig själv, försäkrade expertisen.
De borde ha vetat bättre. Ankan är en fågel som överraskar. Det var sant då och det är sant nu.
Som berättades här
för inte så länge sedan, så hände det plötsligt - NIO år senare - konstiga saker med det lilla hålet i Jonatans mage. Det började läcka vatten ur det i samband med måltider, och när han och ankmamman uppsökte sjukvården, så svarade läkarvetenskapen med att först förneka och sedan förbluffas över det som hände, "för det kan inte hända".
Men det slutade inte där. För operationen i slutet av november innebar inte slutet på problemen. För hur ordentligt Jenny än vårdade såret och bytte förband, så läktes det inte.
Ett besök på vårdcentralen gav ingen bättring, inte heller ett nytt besök i Lund, och inte heller ännu ett besök med ultraljudsundersökning i Lund. Såret läkte inte, det fortsatte att innehålla ett gulgrönt gojs. Att äta penicillin i två månader fick inte heller bukt med problemet.
Efter ännu ett besök i Lund, fick Jenny i stället två gånger per dygn - morgon och kväll - lossa på förbandet och peta in bakteriedödande medel. Men det förändrade inte heller läget.
Så förra måndagen ringde det:
- Är ni friska? Kan ni komma i morgon, så att vi kan ta en ny titt inuti?
- Gärna, sa Jenny.
- Helst inte, sa Jonatan.
Efter en kväll av hot och mutor åkte dom till Lund på tisdagen och en ny omgång i sporten "Vem är bäst på att vägra och hota?" började. ja, två, faktiskt.
Först vägrade Jonatan att covidtesta sig, men gav med sig efter ett tag, och sedan vägrade han låta sätta en kateter i handleden, den matchen tog 90 minuter, under vilka Jonatan hotade att fotvandra hem och Jenny hotade med att låta honom göra det.
Vem kan klandra en så luttrad och duktig patient när han till sist inte står ut längre, and turns impatient!
Till sist blev det dock operation, läkarna gjorde två nya hål utanpå Jonatans mage, och inuti skar man loss magsäcken och lagade den, och tog bort förbindelsen "som inte fanns" och lagade två hinnor.
- Hur många stygn, undrade den nyfikna och vetgiriga Nurse Jenny.
- Tja, vi räknar inte... Men 35 kanske, svarade läkaren.
Jonatan och Jenny erbjöds sova över, men det ville dom inte, klockan 21 var dom hemma igen, och ganska hungriga.
Belöningen för Jonatan blev att stanna hemma fyra dagar från skolan, och välja mat två dagar (grillat på onsdagen och pasta&köttfärssås på torsdagen). Följande tisdag, en vecka efter operationen, var han tillbaka i skolan.
Och kanske, kanske är det hela nu över och Ankans innandöme till sist återställt. (Bortsett från att magsäcken är lite mindre, inte helt fel, tycker mor och far.)
Men kanske inte, osvuret är bäst. Pojken som hela tiden förbluffat läkarvetenskapen kan ju ha ett trick eller två kvar.
* Bara det tredje bästa, tillägger Jonatan, först kommer familjen och på andra plats skärmarna.
En länk till från de där decemberdagarna 2012.
"Det enda som finns kvar är det röda märket på hans mage. Där gick slangen in för inte länge sedan. Saknad? Tja.
Den var praktisk att ha när Jonatan var förkyld, precis som han är nu, och därför inte hade så lätt att svälja maten den vanliga vägen. Men samtidigt är familjen - som en doktor uttryckte saken redan för länge sedan - "trött på plast".
Nu får vi klara oss ändå. Jonatan har, som hans mamma uttrycker saken, blivit "en vanlig pojke".
Hur sådana nu är."
