Till Tyskland på höstlovet

 

 Fyra dagars resa på höstlovet gick till Tyskland. Den här bilden är den klassiska vyn i Berlin, Brandenburger Tor.

 På lördagen gjorde vi en del sightseeing i centrala Berlin, bland annat på Alexanderplatz.

 Nästa bild är från hemresan, vi äter smörgåsbord på färjan Rostock-Gedser och ser samtidigt på Premier League: Chelsea-Arsenal 0-1 var både vi och grannarna på bordet bredvid mycket nöjda med.

 Även maten fick godkänt. Och detsamma gäller absolut hela resan.

Färjekö i Rostock: många skulle till Danmark på söndagen. Betydligt färre åkte färjan i motsatt riktning på torsdagen.

 Huvudnumret på resan var fotboll: Jenny hade lyckats fixa två biljetter till stormatchen Hertha Berlin-Bayern München på Berlins olympiastadion.

 Konstigt nog hade vi däremot misslyckats med att få två biljetter bredvid varann på Rostock-Sandhausen (0-1) i Bundesliga 2.

 På många sätt var den här matchen att föredra. Och så kom vi ju till Berlin på köpet!

 Jack och jag hade riktigt bra biljetter nära planen och fick se en match i den högre skolan.

 Herthas säsong hade börjat rätt dåligt medan Bayern låg tvåa i serien och gästerna började också bäst, ledde med 3-0 i första halvlek, men i paus stod det 2-3 och hemmalaget hade vittring.

 Resultatet stod sig dock matchen ut trots en tapper hemmaforcering på slutet, som mycket väl kunde gett en poäng.

 Fast det var storpublik (74.677) var det en lugn tillställning och ganska lätt att ta sig både dit och hem med tunnelbana.

 Sedan gick vi på tysk restaurang och åt schnitzel och drack öl (dvs jag och Jenny, Jack och Jonatan drack vatten). Som sig bör.

 Det finns ju mycket att beskåda i Berlin och världshistorien ligger tung över staden. Vi hann inte med så mycket av det, men kunde i alla fall beskåda en bit äkta berlinmur, som var uppställd vid Potzdamer Platz (som under kalla kriget låg mitt i ett ingenmansland).

 Pandemin märktes inte så mycket längre, utom på kollektivtrafiken där munskydd var obligatoriskt för vuxna. Något som ganska många (men en minoritet) struntade i.

 Förtänksamt nog hade Jenny tagit med sig en del munskydd så att hon och jag kunde följa restriktionerna.

På restaurang i Rostock (kväll 1): då gick vi på pizzeria, en av många restauranger som låg vid Rostocks hamn, där väldigt mycket konstruktionsarbete pågick.

 Kväll 2 gick vi på indisk restaurang i Berlin, den hette konstigt nog Vipan, mycket gott, tyckte de flesta av oss. (Bilden).

 Och kväll 3 alltså schnitzel, den tyckte jag var överraskande dyr (fast jag jämförde kanske med erfarenheter från Tyskland på 1980- och 90-talet...)

Fredagens äventyr var ett besök på Rostock Zoo, som inte gick av för hackor, den grundades 1899 och hade alltså genomlevt både det ena och andra, två världskrig, nazism och kommunism.

 Här fanns väldigt många djur, till exempel tiger och (en ganska trött och smutsig) isbjörn. Och mycket, mycket annat. De här konstiga fåglarna, till exempel.

 En besvikelse var dock att korvkiosken i parken inte tog emot betalning med kort.

 Och att vi aldrig hann se Darwinium. Vid det laget var dagens huvudperson ganska trött i benen. Det är en stor djurpark.

 Frukost 1 i Rostock, där vi bodde på ett aningen udda litet hotell som låg fint beläget intill vattnet, inte så långt från centrum. (Gångavstånd, tyckte de flesta av oss.)
 Middagen i Rostock, vår första i Tyskland, åt vi alltså kvällen innan på en pizzeria i hamnen. Två av oss åt pizza och två åt pasta.

Vi valde mellan olika resealternativ, Trelleborg-Rostock, som tog för lång tid, tyckte vi (sex timmar), Rödby-Puttgarden (en timme, men längre bilfärd), landvägen över Fyn och Jylland (mycket längre, fast intressant med alla broar) men till sist valde vi alltså Gedser-Rostock, två timmar verkade lagom och bilresan var uthärdlig.

 Här är vi ombord på färjan på väg till Tyskland.

Vattendjuret

 Har man fått en Anka, ska man inte förvånas att den trivs bäst i vatten. Så är det absolut med Jonatan, så därför innehåller detta blogginlägg endast bilder på en badande Jonatan i sommar (2022).

Jonatan i rehabbassängen på CSK.

Jonatan (och mamma) på Rhodos, en riktigt riktigt varm dag.

Jonatan i Medelhavet, på Rhodos stränder.

Bad i Oppmannasjön, vid Kiaby badplats.

Familjen Stenbergs swimmingpool i Söndraby.

Badstranden i Söndraby. 

En härlig sensommardag, med bra temperatur i havet på Äspet.

Ännu en badsjö, denna gång är det Lursjön utanför Hästveda som får ett besök av vattendjuret.

Men allra bäst bad fick Jonatan veckan efter skolstarten, när augusti närmar sig slutet, och det äntligen var över 20+ på Äspet.

Allra mest älskar Jonatan att bada när det är varmt i vattnet och stora vågor. Då kan vattendjuret guppa i svallet precis hur länge som helst, huvudet lika ofta under ytan som över. Då är äntligen livet värt att leva, man kan röra sig som om man vore tyngdlös och det är faktiskt roligt med kroppsrörelse.

Kanske sista badet i augusti. En snuvig Jonatan (här tillfälligt över vattenytan) rensar luftvägarna med hjälp av havsvatten.

Jo, man kan bada i september också. (4 september, närmare bestämt.) Då blir bakgrunden så här fantastiskt vacker.

Olycksfågeln; 1.kraschlandning, 2. tillbaka på benen

Jo, ödet hade fler prövningar i beredskap för f d Ankan, numera mera känd som Olycksfågeln. När hans konstiga mage äntligen slutat läcka, kunde man tycka att det kunde räcka. Men inte...

Den 22 mars kallades Jonatans föräldrar till skolan. Sonen hade råkat ut för en olycka och höger ben gjorde väldigt ont, så akut ont att han absolut inte ville gå med det. Här sitter han och väntar på Åhus vårdcentral, där han fick möta en läkare som trodde att det onda skulle gå över av sig själv och blev märkbart irriterad att Jonatan verkade ha ont varje gång han rörde sig. Till sist fick vi ändå en remiss till röntgen.

Och där konstaterades det att det handlade om ett komplicerat benbrott, en så kallad spiralfraktur. Sex veckor i gips krävdes, varav fyra i rullstol. Ingen belastning på brottet kunde tillåtas.

 De första veckorna flyttades Jonatans säng ner på+ bottenvåningen, eftersom han inte kunde ta sig upp och ner för trappan. Där fick han sällskap av en förälder, som höll honom sällskap. Många nätter sov både mycket dåligt, eftersom Jonatan fick ett sånt förskräckligt djupt skavsår av gipset.

 Rekordet var att han vaknade 25 gånger samma natt och satte sig i rullstolen, där han somnade om, eftersom det gjorde mindre ont där. Sedan tillbaka till sängen, och så samma sak igen, gång på gång.

 Till slut lyckades sjukvården arrangera gipset på ett sådant sätt att skavsåret blev mindre smärtsamt, och då sov alla bättre igen.

Så det blev nödvändigt med ett helt annat liv. Mycket mindre rörligt, och ganska bekvämt - om man tänker så.

De första fyra veckorna tillbringade Jonatan i rullstolen, här med syskonbarnet W vid stranden, de två nästa veckorna var det också mycket rullstol, men nu mindre gips och ibland kryckor i stället, efter sex veckor togs allt gips bort, men då var höger ben så försvagat att Jonatan inte kunde/ville gå på det.

Så det blev en vana att använda rullstol i skolan, och här rullar han sig från skolan till hemmet efter avslutad skoldag.
En viktig del av rehabiliteringen skedde i CSKs egen fysioterapibassäng tillsammans med sjukgymnasten Maria. 

Ganska snart kunde vi lämna tillbaka rullstolen, och Jonatan började förflytta sig med två kryckor, och senare med bara en.

På väg in på ortopeden för ett sista besök. Vi hoppas slippa se dig igen, sa ortopeden Anna kärleksfullt, "du vet att det finns bara en som kan få ditt ben att fungera igen". (Det visste Jonatan.)(Men han var inte tacksam för det.)

Flera gånger i veckan var det dags att besöka bassängen på CSK och träna. En ganska lång sträcka för Jonatan att ta sig med kryckor.

Här på en sällsynt promenad med familjen. Under den här perioden har motionen varit ännu mer sällsynt än i vanliga fall. Jonatan blev dock med tiden riktigt duktig på att förflytta sig med kryckor, och sedan med krycka.

Sista veckan med skolan innehöll massor av aktiviteter, som de flesta klasskamraterna nog gillade, men som kändes plågsamma för en kille med krycka. Här besök på stranden.

10 juni var vårterminen, som varit så krånglig för Jonatan, vare sig han var i skolan eller inte, äntligen över. Här poserar han med sin krycka.

Tre dagar senare, 13 juni, beslöt Jonatan sig för att börja gå igen, nu med två ben. Det var inte så lätt. Men det gick (dvs han gick). Här har han just varit på besök hos sjukgymnast Maria, som blev mycket förtjust och lättad att han äntligen vågade gå igen.

Här, 17 juni, var det dags för ett sista rehab-bad. Maria var nöjd med Jonatans framsteg och var beredd att släppa ut honom i världen, på egna ben. Det kommer att ta tid, varnade hon innan det känns normalt igen, men nu har Jonatan tagit det avgörande steget.

Så här befriad kan en (f d) anka känna sig, när man fått godkänt av sjukgymnasten. 

Men det är ingen tvekan om att, hela ben eller inte, så är det vattnet som är olycksfågelns bästa element.

Historien om en mage, kanske slutet

Det här är verkligen en lång historia. Den börjar inte här, men den slutade där, 21 december 2012.

 Trodde vi.

Ankan: Något fattas (fast saknas inte) (jonatananka.blogspot.com)

 Ja, så där såg den ut. Knappen! Den öppnade vi, flera gånger per dygn under 2012, när vi tyckte att det behövdes, och sprutade in näringsvätska.

 (Som välling, men tjockare och segare.)

 Ibland sprutade vi in för mycket, och magen gjorde uppror, och inom kort fick världen uppleva säregna gejserfenomen: den vita vätskan sprutade ut ur både näsa och mun. En ganska chockartad upplevelse för den som inte sett det förut.

 (Jag minns speciellt en fin restaurang med hänförande utsikt på Skiathos, numera också känd som Mamma Mia-ön.)

 Men i december 2012 låg knappen helt plötsligt på golvet under matsalsbordet, där Ankan just kravlat runt.

 "Något fattas, fast saknas inte" skrev jag då, och det visade sig att Jonatan var fullt kompetent och villig, att inta föda på det sedvanliga sättet.

 Äta, alltså.

 Med tiden blev det (nästan) hans käraste tidsfördriv.*

 - Måste ni vidta några åtgärder nu, frågade vi sjukvården.

 - Det behövs INTE! Det läker av sig själv, försäkrade expertisen.

 

 De borde ha vetat bättre. Ankan är en fågel som överraskar. Det var sant då och det är sant nu.

Nåja.

Som berättades här

Jack & Jonatan: Plötsligt patient (Return of Ankan) (jackjonatan.blogspot.com)

för inte så länge sedan, så hände det plötsligt - NIO år senare - konstiga saker med det lilla hålet i Jonatans mage. Det började läcka vatten ur det i samband med måltider, och när han och ankmamman uppsökte sjukvården, så svarade läkarvetenskapen med att först förneka och sedan förbluffas över det som hände, "för det kan inte hända".

 Men det slutade inte där. För operationen i slutet av november innebar inte slutet på problemen. För hur  ordentligt Jenny än vårdade såret och bytte förband, så läktes det inte.

 Ett besök på vårdcentralen gav ingen bättring, inte heller ett nytt besök i Lund, och inte heller ännu ett besök med ultraljudsundersökning i Lund. Såret läkte inte, det fortsatte att innehålla ett gulgrönt gojs. Att äta penicillin i två månader fick inte heller bukt med problemet.

 Efter ännu ett besök i Lund, fick Jenny i stället två gånger per dygn - morgon och kväll - lossa på förbandet och peta in bakteriedödande medel. Men det förändrade inte heller läget.

 Så förra måndagen ringde det:

 - Är ni friska? Kan ni komma i morgon, så att vi kan ta en ny titt inuti?

 - Gärna, sa Jenny.

 - Helst inte, sa Jonatan.

 Efter en kväll av hot och mutor åkte dom till Lund på tisdagen och en ny omgång i sporten "Vem är bäst på att vägra och hota?" började. ja, två, faktiskt.

 Först vägrade Jonatan att covidtesta sig, men gav med sig efter ett tag, och sedan vägrade han låta sätta en kateter i handleden, den matchen tog 90 minuter, under vilka Jonatan hotade att fotvandra hem och Jenny hotade med att låta honom göra det.

 Vem kan klandra en så luttrad och duktig patient när han till sist inte står ut längre, and turns impatient!

 Till sist blev det dock operation, läkarna gjorde två nya hål utanpå Jonatans mage, och inuti skar man loss magsäcken och lagade den, och tog bort förbindelsen "som inte fanns" och lagade två hinnor.

 - Hur många stygn, undrade den nyfikna och vetgiriga Nurse Jenny.

 - Tja, vi räknar inte... Men 35 kanske, svarade läkaren.

 Jonatan och Jenny erbjöds sova över, men det ville dom inte, klockan 21 var dom hemma igen, och ganska hungriga.

 Belöningen för Jonatan blev att stanna hemma fyra dagar från skolan, och välja mat två dagar (grillat på onsdagen och pasta&köttfärssås på torsdagen). Följande tisdag, en vecka efter operationen, var han tillbaka i skolan.

 Och kanske, kanske är det hela nu över och Ankans innandöme till sist återställt. (Bortsett från att magsäcken är lite mindre, inte helt fel, tycker mor och far.)

 Men kanske inte, osvuret är bäst. Pojken som hela tiden förbluffat läkarvetenskapen kan ju ha ett trick eller två kvar.

* Bara det tredje bästa, tillägger Jonatan, först kommer familjen och på andra plats skärmarna.

Ankan: Knappast knapphänt (jonatananka.blogspot.com)

En länk till från de där decemberdagarna 2012.

"Det enda som finns kvar är det röda märket på hans mage. Där gick slangen in för inte länge sedan. Saknad? Tja.

 Den var praktisk att ha när Jonatan var förkyld, precis som han är nu, och därför inte hade så lätt att svälja maten den vanliga vägen. Men samtidigt är familjen - som en doktor uttryckte saken redan för länge sedan - "trött på plast".

 Nu får vi klara oss ändå. Jonatan har, som hans mamma uttrycker saken, blivit "en vanlig pojke".

 Hur sådana nu är."