Det är en period av hans liv som han inte minns, men som ändå präglat honom. De två månaderna på Neonatal formade honom till en luttrad och tålig liten Anka.
Med åren har en del av de erfarenheterna och egenskaperna avtagit, men tydligen finns det ändå en stenhård StålAnka kvar längst in.
Det visade sig när han plötsligt blev patient igen, till råga på det hela var det en av de gamla ankspåren som orsakade det hela.
För plötsligt började det läcka ur det lilla hål i Jonatans mage där det en gång, för nio år sedan, satt en "knapp", en öppning där man då kunde spruta in näring.
Men nu började det spöka i det lilla hålet, som alla bedyrat oss hade vuxit igen för många år sedan. När Jonatan åt och drack, började det nästan omgående rinna ut vatten ur den lilla springan.
Fenomenet observerades först på lördag kväll, och på söndagseftermiddagen åkte Jonatan och hans mamma in till Barnakuten på CSK, där läkarna bedyrade att det som hände med Jonatans mage, faktiskt inte var möjligt. Helt omöjligt, helt enkelt.
Det bedyrade de tills de själva fick se det hända.
Och då bokades en läkartid på Skånes Universitetssjukhus i Lund redan nästa dag klockan nio.
Och väl där hände samma sak: läkare efter läkare fastslog att det som vi själva och (till sist) läkarna i Kristianstad sett hände, inte kunde tänkas ske. Nio år efteråt, alltså. Otänkbart! Har aldrig hänt. Kan aldrig hända!
Tills dom till sist själva kunde se det hända.
Då bestämdes det, efter viss vånda, att Jonatan skulle opereras samma dag. Jonatans mamma hjälpte till att påskynda det beslutet.
Hon påpekade att Jonatan tvingats fasta sedan söndag eftermiddag och att vi bor tio mil från Lund.
Så Jonatan blev inlagd, klädd i sjukhuskläder, nedsövd, opererad och fick sedan med tiden (fast lite för tidigt) vakna upp igen.
Fortfarande omtöcknad av narkosen var han aningen personlighetsförändrad, konstaterade hans mamma, och dessutom riktigt arg.
Det gick dock över med tiden.
Sammanfattningsvis var Jonatan även denna gång, så många år efteråt, samma tåliga och kloka patient som han en gång varit som liten Anka.
Det var många påfrestningar som han utsattes för under ett drygt dygn, utöver resan till Lund och allt som hände där, dessutom tvånget att fasta inför det hela.
Om en pojke som älskar mat inte får tröstäta, vad kan han då ha kvar att glädjas åt i livet?
(Jo, det är tur att IPad finns...)
På bilden härintill ser vi den nyopererade Ankpojken, med en smörgås och några pannkakor, samt förstås skärmen.
Vid 20-tiden på måndagskvällen, drygt tolv timmar efter resan hemifrån, var Jonatan och mamman tillbaka hemma igen.
Som belöning, och kanske nödvändig återhämtning, får han stanna hemma från skolan en dag eller mer.
Han har ju ändå en del att övervinna. Ett färskt sår i magen, samt spåren av intubation i halsen.
Jonatan må vara beredd att ta strid, när det krävs, men när han inser att det är nödvändigt, så är han beredd att genomlida allt möjligt.
En liten hjälte.
