Pinnrace under Haväng

När Jacks och Jonatans pappa kommer till Haväng, så minns han berättelsen i "Sagan om ringen" hur  Frodo följer Aragorn upp på Cerin Amroths gröna kulle och känner hur denna plats är tidlös och ännu mer förtrollad än det omgivande alvriket Lothlorien. Så är det, tycker pappan, att  kliva ur bilen och vandra från bilen genom den trolska urskogen och in i Havängs magi. Som en portal till en annan, och kanske bättre, värld.

 

 Jack och Jonatan, och deras mamma, gillar också Haväng, fast kanske utan att känna Tolkien-vibbar. De gillar att åka dit för att det är vackert, spännande på ett ofarligt sätt, ovanligt lättillgängligt och för att man kan tävla i kappsegling i Verkeåns utlopp.

 Det är väldigt enkelt. Varje tävlande väljer en pinne och så kastar man samtidigt dem i vattnet från den träbro som korsar Verkeån bara knappt hundra meter från havet.

 Sedan ser man vilken båt som hittar den bästa strömmen och inte hamnar i någon lurig vattenvirvel eller fastnar i ett nedfallet träds förrädiska grenar, utan först kommer ut i den strida ström som för båtarna den sista biten ner i Hanöbuktens vågar.

 Eller, så enkelt är det inte. För man är också tvungen att döpa sin tävlingspinne till fantasirika namn innan den sjösätts. Jonatans hette t ex "Pinse" och "Grene", en av Jacks "Pinnitus", pappa drämde till med "Nautilus" på en av sina (den var dock inte undervattens-) medan mamma var djärv nog att döpa en till "Sten".

Så fort man kastat i båtarna måste någon - ofta pappan - snabbt sprinta ner mot havet på ena sidan ån och försöka räkna ut vilken farkost det är som egentligen vinner.

 Det var inte det lättaste i år, man kunde när och jämnt urskilja alla, och exakt vad som hände med båtarna efter att de kastat sig in i strömvirvlarna genom eller strax intill ett nerfallet träd kunde inte alltid fastställas exakt.

 Men förmodligen var det Jonatan som vann mest. Och Jack som var bäst att hamna på övre halvan. Så alla (som räknas) var nöjda.

 De vuxna, som ju inte är lika framstående pinnseglare, kunde trösta sig med att njuta av den förtrollande naturen. Det behövde man varken vara alv eller hob för att klara.

Dagen efter åkte tre av oss ut på ännu ett naturäventyr. Det mycket vackra och dramatiska naturreservatet Åbjär, med fantastisk bokskog och mycket djupa och branta raviner runt Mjöån som forsade farligt och trolskt där nere på botten.

 Åbjär var inte natur i Jonatans smak. Lite för farligt och alldeles för många steg per upplevelse.