Jonatan har alltid varit väldigt förtjust i vatten. Redan som liten visade han tydligt vilken njutning han kände i detta andra element, på ett sätt som hans försiktige storebror oftast inte alls gjort.
Under sin första thailandssemester var han så trygg i vattnet att han faktiskt inte själv verkade reagera när han plötsligt trampade ner i en grop och befann sig helt och hållet under vattnet. (Turligt nog var det någon annan som grep in då.)
Nu är andra tider. När skolan meddelade att det skulle bli intensivundervisning i simning, tre gånger i veckan under fem veckor, var Jonatan inte alls med på noterna.
- Jag är rädd, meddelade han.
Och första dagen vägrade han blankt, sprang och gömde sig i stället för att delta och missade därmed hela sin första simlektion.
Efter stor utvärdering hemma, med både piska och morot, lovade Jonatan att "försöka" nästa dag,
Hur det gick? Inte alls.
- Han var inte med överhuvudtaget. I dag klädde han inte ens om, utan bara sprang iväg, sa fritidsledarna som minsann inte var många nog för att kunna ge Jonatan specialuppvaktning.
Väl hemma, med den utlovade piskan/sanktionen i kraft (ingen skärm) frågade vi den lille stackarn:
- Varför försökte du inte? Det hade du ju lovat.
- Jag glömde!
Föräldrarna försökte hålla god min och predikade att simning minsann ingick i skolplikten precis lika mycket som läsning och matte (som Jonatan briljerar i, i motsats till en del andra). Att ingen av dem gillat sina simskolor och att pappan vägrat sig ur ett antal sådana själv, inte minst vid sju års ålder, var det inte rätt tillfälle att avslöja.
Men när det blev torsdag, dag 3 av 15 i simundervisningen, och Jonatan kom till skolan med mamma och pappa, sa pappa till fritidsledarna:
- I dag följer jag med till simbassängen.
- Då kanske vi ska gå med detsamma, så kommer vi dit före alla andra, sa en av dem.
Ett väldigt bra förslag, eftersom erfarenheten visar att Jonatan klarar saker som han är oroad för mycket bättre, om det inte är en massa andra närvarande vid tillfället.
Och det gick jättebra, ända tills Jonatan klätt om och just skulle klättra ner i bassängen. Då hördes nämligen ljud utifrån som antydde att de andra barnen var i antågande.
- Nej! Nu är det försent. jag måste gå ut igen, sa Jonatan.
- Vi hinner, sa pappa.
- Nej, det är försent, sa Jonatan.
Då tog pappa ett stadigt grepp om sin lille pojke, som älskar vatten men störs av mycket annat, och sänkte honom försiktigt ned i vattnet.
Förvandlingen gick på en sekund. Känslan av det varma, mjuka vattnet fick Jonatan att bli en helt annan än den oroliga varelse han varit precis innan.
Mycket njutningsfullt och väldigt trygg började han genast plaska runt. Det blev en väldigt bra dag(inte bara i vattnet).
På tisdag är det Dag 4. Då vet ingen vad som händer. Men vi är försiktigt optimistiska, som för det mesta när det gäller Jonatan.
