21 är ostraffbart

Att (försöka) lägga Jonatan är alltid lika spännande och oförutsägbart. Ibland - då han inte sovit middag - kan ha somna så snabbt som om han blivit klubbad. Andra kvällar tar det sin tid.  Då roar han sig med intellektuella utmaningar. Som i går. I går roade sig Jonatan - som så ofta - med räkning. Han räknade symbolerna på kudden här bredvid. 1-2-3-4-5-6-7-8-9-10-11-12-13-14-15-16-17-18-19-20-21. Hur bra är då denne lille 2-åring på räkning? Du kan ju kontrollräkna själv!

Jo, han somnade sedan. Men inte av räkneansträngningen. Utan senare. Mycket senare.

För korta ben, för stor cykel

Helt plötsligt stod det en trehjuling ute i trädgården. Jonatan behövde inga instruktioner för att förstå vem den var avsedd för. Några ögonblick senare satt han på den.
 Det var då problemen började. Det är inte alltid lätt att vara en liten anka med korta ben på en (ganska) stor cykel. Jonatan nådde helt enkelt inte pedalerna. Dvs han gjorde det när dom var som närmast, men inte när dom var längst bort.
Nå, nöden är uppfinningarnas moder. Genom att sätta sig på ramen och sedan knuffa fordonet fram lyckades han ändå få det i rörelse.
 Men det var ju förstås inte riktigt så det var tänkt att cykla.
 Då återstår bara att antingen krympa cykeln eller växa.

Räknenisse

 Ankan - som fisken i vattnet!
Jonatan verkar vara född med en fascination för siffror och sånt. Plötsligt bröt den heta kärleken till nummerserierna igenom.
 Här har stationerat sig i favoritpositionen, med både mammas och pappas almanackor och en penna.
 Inte ens vilda hästar skulle kunna få honom därifrån.

Som synes dök det plötsligt upp en storebror vid Jonatans sida, som genom ett trollslag. Ska det fotograferas så vill han - ibland - vara med. (Och ibland inte.)
 Den nedersta bilden visar dom båda räknenissarna på plats vid var sin dator. Här ska det räknas!

Uttrycket "räknenisse" är hämtat från Jan Guillou, som brukar använda det som ett nedlåtande sätt att beskriva ekonomer.

En bra start på dagen

 Klockan är 7.15. Jonatan vaknar i mamma och pappas säng (där även storebror ovanligt nog hamnat under natten).
 Han skakar sömnen ur ögoner, reser sig upp och plockar resolut ner några saker från hyllan ovanför: en kortlek, en kortspelsbok.
 Båda tillhör Jack. Dom brukar ingå i storebrors gå-och-lägga-sig-rutin.
Men även lillebror har ett gott öga till kortleken.
 Inte för att han (än så länge) lockas av spel och dobbel. Det är de härliga siffrorna på korten som han inte kan motstå.

 Ett, två, tre, fyra... Läser Jonatan och njuter av siffrorna. De klädda korten och de olika färgerna är än så länge ointressanta för honom.
 Turligt nog är alltihopa över när storebror vaknar. Han är ganska generös, men ibland brister tålamodet ändå när Jonatan hela tiden ska fingra på grejor som inte tillhör honom.

Nyklippt debutant

Nångång ska bli den första.
 Och på måndagen 22 april kom Jonatan för första gången till  frisören.
 Familjens privatfrisör Monika, som också klipper mamma och pappa, tog hand om pojkens rika kalufs. 
 Efteråt fanns det inte lika mycket kvar.

Jonatan var en riktigt duktig debutant i frisörstolen - säkert för att han fick sitta i mammas knä.

Så här såg han ut efteråt - ganska nöjd och mycket välfriserad.

Jack? Nej, fem år gammal har han hittills vägrat klippa sig. Professionellt, alltså, nu löses det värsta genom att mamma ansar lockarna* i samband med att han badar.
 I går nöjde han sig med att titta på.

Men en vacker dag. Även han. Kanske.


*lockarna, bildligt talat alltså, Jack har verkligen inga sådana.

Två nyklippta Clausen.

Nytt sänggående

 Helt plötsligt låg Jack där i en ny säng - fullängd.
 Och Jonatans spjälsäng var pensionerad, han tog i stället plats i Jacks gamla.
 Är pojkarna lika långa som sängarna? Inte precis.
 Men nyordningen känns bra för både stora och små. (Även om det kanske kan ta sin tid innan lillebror vänjer sig vid att inte vara instängd.)

With Barcelove from Catalunya

 Två pojkar, två föräldrar, två dagar - i en av världens härligaste städer. För mycket på för kort tid. Men man kan ha kul ändå. Här roar sig Joch J gratis på stadens flygplats (fin).

 When in Barcelona, do as the barceloners do... Och vad gör dom? Äter tapas, förstås.

 STOR stad är det... Som synes på denna bild tagen uppe på det olympiska berget Montjuc, en gång också scenen för en världsutställning.

 Stor stad, många människor, små pojkar... Men det finns hjälp. Storebror håller mamma, lillebror håller storebror.

 Två i expeditionen provar att ta plats i detta utomhuskort på maritima museet.

 Sol och bad? Tja. Varmt var det, men inte i vattnet. (Dvs, det var +14. Som i Åhus en dag mitt i sommaren alltså.)

 Det skymmer över Barcelonas mysiga gränder. Turligt nog är många av dem bilfria. Och så var det varmt i luften!

 Minstingen provar sina solglasögon.

Fotografens fötter. Sand, vatten,, sol, (nästan) sommar. Väldigt annorlunda hur det var hemma.

Äntligen fotboll; spel med och utan boll

 En taggad men spänd Jack debuterade på lördagen som fotbollsspelare. Som en av minst 30 pojkar födda 2007, nästan alla okända för honom,deltog han i övningar som säkert kändes ganska obegripliga.
 Men han hade roligt, och tycks sugen på att fortsätta.Ett och annat behöver tränas, men han har ju några år på sig...

 En som har ännu fler år på sig, och som inte är redo riktigt än, syns på den här bilden.
 Eller, vänta! Han syns inte så bra, va? För han är redan långt borta.

 

Jonatan upphittades sedermera här, ungefär två fotbollsplaner bort. Snabb som vinden tränade han spel utan boll, och utan lagkamrater.
 Kanske bäst så, än så länge.

Ps. Båda killarna har fötts med kärlek till bollen, och det tycks ömsesidigt.

Back in BCN

 Om inte våren kommer till Jack&Jonatan. Så åker dom till våren.
 Så: från en dimmig och fuktig fredag for dom och föräldrarna på lördagen till ett soligt, vårvarmt och försomrigt Barcelona. Härligt, tyckte alla fyra.
 Även om Jack tog det försiktigt med solen som synes. Jonatan? Han tar det aldrig försiktigt.
 Fast på bilden där han tittar ned på Via Laietana finns det som tur är ett tryggt staket mellan honom och avgrunden.

"Icka kim!"

 Jonatan älskar "Icka Kim" - i alla former.
Han älskar honom på Jacks pyjamasjacka, och vill ha en likadan själv.
Han älskar honom i form av små leksaksbilar, som tyvärr alla tillhör Jack.
Han älskar pusslet, som han lägger hela tiden - måttligt framgångsrikt. Vissa bitar verka ha försvunnit under resans gång.
 Han älskar Jacks dvd-konvolut, som han slarvigt och impopulärt plockar ut ur bokhyllan där Jack så ordentligt sorterat dem i bokstavsordning.
 Ja, och så vidare...

Och att se honom på tv med bäste kompisen Bärgarn är förstås också helt rätt.
 Och vid det här laget har du förstås förstått att "Icka Kim" är samma person/bil som andra kallar för "Blixten McQueen".
 Huvudpersonen i "Cars" ("Bilar"), alltså.

Och om ni undrar... Jacks tålamod med lillebrors självsvåldigheter är tämligen stort. Men inte obegränsat.
 Ibland rycker han dvd-paketet ur Jonatans händer och sorterar ordentligt in den i hyllan där den ska stå, efter Bamse men före Chuggington.


- Icka Kim, vrålar Jonatan, som om han just förlorat sin käraste, och kastar sig efter sin älskling.

Tidningsläsarna

(...ej att förväxla med Potatisätarna, se detta ord).
http://sv.wikipedia.org/wiki/Potatis%C3%A4tarna

Dom säger att tidningarna är dömda att döden dö. Att dagens ungdom, morgondagens vuxna, bara kommer att läsa saker på nätet, i mobilen, på plattan och i molnet.
 Då har dom inte sett Jack & Jonatan!

Vad läser dom då?
Jo, Jack som kan läsa, plöjer igenom de närmaste dagarna tv-program (som han kommer att missa det mesta av, stackarn, i Barcelona).
Jonatan, som inte kan läsa men är en rackare på siffror, kollar extrapriserrna - precis som pappa.
- Nitton, säger han förtjust.

Så det finns någon sorts hopp. For now.

(Korrekturläst av Jack.)

Lika som bär?

 En klassisk bild av beundran: Lucy sitter andäktig inför Leonard (a k a Schroeder), som i sin koncentration - och av andra skäl - helt ignorerar beundraren.

På samma sätt sitter Jonatan inför Jack när storebror visar sitt mästerskap på ipadens olika spel. Han kan sitta så länge, länge innan det till slut brister. Då försöker han ta ipaden, eller kastar något på den.

 Ungefär samma reaktion uppvisar Lucy ibland.

Här jobbar alla JJJ samtidigt. JJJJobb!
Jenny med sin dator, Jonatan med att läsa mammas almanacka och Jack med ipaden.







Så här kan en konversation mellan Leonard och Lucy låta:
- Nej, jag skulle inte gifta mig med dig om du inte vore den sista flickan på jorden!
- Sa du "om du vore" eller "om du inte vore"?
- Jag medger att jag sa "om du inte vore"...
- HOPP!

Mikrofontok

 Född som han är i en radiofamilj, så borde Jonatan ha mikrofonen i blodet.
 Fast kanske var det just först idag som han förstod att han det är micken som är hans öde.

 Fast nu är det varken påannonser eller hårdföra intervjuer som är Jonatans specialitet än.
 Det han vill göra vid mikrofonen är att sjunga. Om man nu kan kalla sysselsättningen för det...

 Svensktoppen Nästa?

Nörd och äventyrare

 Vad gör pojken egentligen med i-paden? Kollar Eurosvision-finalen i Dûsseldorf 2011. Fast inte låtarna, utan röstsammanräkningen. Och inte för första gången heller.
 Kanske förefaller detta som en ganska nördig sysselsättning för en femåring? Som tur är, är det dock inte hela sanningen om Jack...

Han är också, nånstans därinne, en pojke som tycker att det är kul och spännande att hoppa från sten till sten ute på Revhaken ända tills han nått längst ut, till Hanöbuktens svarta (och just nu ovanligt låga) vatten. Fast det är förstås skönt om det inte blir mer spännande än att man hela tiden har tryggheten av en pappa alldeles intill, en som kan hålla i handen när hoppet från en sten till en annan ser extra svårt och farligt ut.

Fika intill havet, för en kort stund var det så soligt och (typ) varmt, så man kunde knäppa upp vinterkläderna.

Boken om maten

  I den här boken har Jonatans föräldrar skrivit upp allt han ätit sedan januari 2012. I en föregående bok - oklart var den finns just nu - finns antecknat allt Jonatan åt under 2011. Denna omfattande dokumentation har hittills använts till... Ingenting!

 

Varför skriver man då upp allt en liten pojke äter? Jo, om det är en extra liten anka, med extra stora svårigheter att få i sig och behålla mat.
 Då är det kanske förståeligt att föräldrar försöker ha någon sorts koll - i fall det skulle bli problem, alltså.

 Nu är det så lyckligt att det inte har varit problem. Jo, små problem, ibland, men inga stora och viktiga.
 Näringstillförseln har definitivt räckt för att pojken skulle orka leka, lära och utvecklas. Men inte alltid till att växa.

 Den senaste  månaden har dokumentationen tappat fart, anteckningarna blivit allt mer haltande. Och nu har den upphört helt och hållet; boken ligger där med tomma sidor, oanvänd.

 Det kan man nog betrakta som ett friskhetstecken.